Det låter så effektivt, så sakligt. Som ett holländskt försäkringsbolag. Som om förkortningen ville dölja den skimrande illusionsmaskin som schlagerfestivalen egentligen är – den europeiska själen förpackad som Idol, en kommersiell dröm om allas lika möjligheter.

Under ett par minuter blir alla en del av Europa: azerbaidjaner och georgier, serber och albaner. Hallo Europe! skriker flera artister lyckligt. Ser ni oss? Vi är också européer!

I folkens Europa blir det också en kväll där du ringer hem, där du röstar på de dina. Svenskar drömmer om fornstora folkhemsdar när ABBA drog över jorden. Serber drömmer om ett Europa som äntligen säger: Willkommen, Serbija.

Stekarattityd
Som en hägring i all bländade kitsch syns ett annat Europa.

Moldavien må vara fattigt, men i schlagerns förtrollade värld får de iallafall vara med och rösta.

I Serbien och länder som står utanför EU finns en ärlig entusiasm över att äntligen få synas på den europeiska scenen, som står i bjärt kontrast till en hyperironisk svensk hallåas arroganta stekarattityd.

Men i samma ögonblick som armenier och ryssar euforiskt tjoar ”Hallo Europe!” och brädar Perelli tror jag att många svenskar inte längre begriper vad som händer.

Albanien lika bra
Eurovision Song Contest har ironiskt nog genom sin osentimentala kommersialism visat att Sverige inte är bättre än Albanien, och att vi tillhör en kontinent där de flesta om kvällen inte säger godkväll eller guten abend utan variationer på dobro vecer.

Och plötsligt blir schlager politik.

Andreas Norman
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn