Facken klipper banden till partier

Olle Sahlström, tidigare LO-ombudsman, har skrivit en bok om hur den europeiska fackföreningsrörelsen tacklar samhällsförändringarna. Foto: Anna Wahlström.

Larmklockorna ringer högt i den fackliga rörelsen i Europa. En av fyra anställda är med i facket, och ruinerna från industrisamhället och en svunnen storhetstid syns tydligt. Men det sjuder också av rörelse.

I Europa är facken i Italien, Spanien också i Tyskland och Storbritannien öppna för kontakter med sociala rörelser och med papperslösas organisationer och med olika politiska partier.

Det sjuder av rörelse och försök att nå alla de miljoner som är marginaliserade, framgår av en kommande bok.

Olle Sahlström har under två år rest runt i Europa för att skildra fackföreningsrörelsen i boken I skuggan av en storhetstid.

Men i ruinerna har han hittat förnyelse och stor entusiasm.

Historiska förklaringar
De stora olikheterna mellan fack och mellan organisationsgrader har oftast historiska förklaringar.

Fackliga framgångar hänger intimt ihop med att arbetsgivarna är välorganiserade.

I länder med starka arbetsgivarorganisationer, som de skandinaviska, finns samförståndet ännu kvar.

I östeuropeiska länder som Slovakien finns fackföreningar med förmåga att sluta bransch-överskridande avtal, men inga arbetsgivare som kan fungera som motpart.

– Arbetsgivarnas uppbrott från den sociala pakten i Västeuropa är en av orsakerna till medlemsras och facklig försvagning. En annan är skuggan från ett sovjetiskt system som fortfarande ligger tungt över Östeuropas fack.

Paradoxen Frankrike
Paradoxen Frankrike har i boken, som kommer i augusti, fått ett eget kapitel.

Åtta procent är medlemmar samtidigt som facken lyckas mobilisera och har stort inflytande på politiska beslut, inbäddade som de är i statliga strukturer.

– Frankrike är exempel på att hög organisationsgrad inte är den enda faktorn för att få makt och inflytande, säger Olle Sahlström.

Facken har där fått en roll som medlare mellan staten och högexplosiva löntagare och som en av parterna när minimilönerna ska bestämmas.

Duktiga på att mobilisera
I Spanien anser Arbetarkommissionerna, som är en av de fackliga centralorganisationerna, att förmågan att mobilisera är det viktigaste.

Där finns förnyelsen i form av Cite som skapats för utländska arbetare, även papperslösa. En liknande organisation finns i Italien.

Cite i Spanien består av nästan 150 informationskontor där facken samarbetar med Röda Korset och med olika medborgarrörelser. De utländska arbetstagarna får hjälp med sjukvård och utbildning och om de behöver facklig hjälp skickas de vidare

Många yrken
En frågande röst från polska Solidarnosc, som tappat över åtta miljoner medlemmar jämfört med tidigt 1980-tal, får symbolisera situationen på arbetsmarknaden i flera länder: Hur ska en organisatör göra när minsta fackliga intresse kan leda till avsked?

Hur byggs fackföreningar för 250.000 väktare utspridda på 3.500 företag, för en miljon lastbilschaufförer på små åkerier?

Hur bilda fack när antalet visstidsanställda uppgår till över 26 procent och när 60 procent av de unga arbetar på just sådana kontrakt.

– Facken finns i krympande industrier och i offentlig sektor men inte i den växande servicesektorn. De utvecklas till att främst organisera en ”arbetararistokrati” om de inte sätter rekryteringen främst.

Banden till partier klipps
En tydlig trend är också uppbrottet från tidigare starka band mellan fackföreningar och politiska partier. Olle Sahlström kan bara hitta svenska och norska LO kvar som fortfarande är nära kopplade med ett parti.

I Sverige handlar det om en symbios med socialdemokratiska partiet, anser Olle Sahlström.

När han var ombudsman i LO blev han kallad ”fackföreningsrörelsens dissident”, berättar han, för sin kritik mot den facklig-politiska samverkan.

– Den samverkan som finns mellan LO och socialdemokraterna i Sverige innebär en pervertering av facklig verksamhet och suddar ut de tydliga konflikterna. Över det fackliga arbetet i ett fack som Kommunal ligger denna samverkan som en blöt filt, säger han.

Politiska öppningar
Han tar upp exempel som det ”spännande IG Metall i Tyskland” som har konferenser med vänsterpartiet Die Linke liksom med olika ideella rörelser och också med kristdemokrater.

– Jag anser att ett fackförbund ska ha öppningar mot andra partier. Symbiosen med s skapades för över 70 år sedan i kampen mot kommunismen. Den har överlevt sig själv, säger Olle Sahlström.

I din bok är du helt klart fascinerad av manliga arbetsplatser som hamnar och lastbilschaufförer som bildar nätverk vid gränserna. Varför har inte kvinnorna fått en större roll?

– Alltså, att vara med på stormöten i Barcelonas hamn, det ger en bild av vilken oerhörd kraft som finns i ett samlat arbetarkollektiv. När arbetarna ställer sig på rad, lägger armarna i kors och signalerar stopp, det är mäktigt.

Men i boken finns också kvinnor, försvarar han sig. Han nämner Triana Silton från det amerikanska SEIU som organiserar städare, säkerhetsvakter, immigranter, även papperslösa i servicesektorn och är på väg att bli ett mångkulturellt fack.

– De europeiska facken har något att lära av de nordamerikanska just för att de tvingats vända upp och ner på varenda sten, ompröva sig själva och sin egen tradition, säger Olle Sahlström.

FAKTA: Fick stipendium
Ett stipendium från Charles och Elin Lindleys stiftelse gjorde Olle Sahlströms två år långa studieresa i Europa möjlig. Stiftelsen förvaltas av Transport och har finansierat en serie med böcker i fackliga frågor.

Läs också: artikeln "Raset förenar världens fackföreningar" 28/3 2008
Läs också: artikeln "En ny facklig jätte gör världsentré", 28/3 2008