DAGBÖCKER. Per Zetterfalk ger sin expertsyn på Lars Noréns omskrivna ”En dramatikers dagbok”. Under flera år har Zetterfalk följt dramtikerns teaterarbete och gav förra året ut dokumentären ”Kall”, om pjäsen ”Kyla”. Den 30 maj disputerar han vid Dramatiska institutet på avhandlingen ”Inter Esse”, som förutom Norén behandlar realityserien ”Riket”.

När jag skulle skriva den här artikeln frågade jag redaktören vad det var han ville att jag skulle skriva. Han svarade: Vad En dramatikers dagbok egentligen är, 3.500 tecken.

Något sådant skulle jag aldrig ta på mig.

Norén är en fascinerande karaktär och dagboken är så uppenbart en brytpunkt i hans författarskap.

Här släpper författaren sargen – vi får se in i det privata hos en utåt sett mycket hemlig person, det kronologiska sammanhanget löses upp i delar. Han låter det flöda utan att bestämma nivåerna, utan att bestämma vart associationerna ska leda honom. Klippen är tvära, och jag får känslan av att det i varje ny mening kan hända något avgörande.

Det är ett frihetens språk, eller ett språk som söker friheten. Ett pågående nu som ger mig omedelbara impulser till att själv skriva (och jag skickar några drastiska formuleringar till redaktören om arvodet för artikeln).

I rävsaxen
Å ena sidan är dagboken en artefakt: många sidor, säreget formgiven. Å andra sidan springer den ur ett innehåll som är en människas känsla.

Norén har sagt om sin utgivning av dagboken att han velat tala sant. Vad menar han med det?

Om sin föreställning av pjäsen ”Kyla” sade han till mig att han ville att den skulle "bara finnas". Där hittar vi en nyckel till Noréns världsbild. Vad är det som bara ska finnas? Finnas för vem? För Norén själv?

På ett ställe, den 16 september 2004, skriver han:

"En kulturskribent skriver på Expressens kultursida om en film med ’den halvtaskiga skådespelerskan Rebecka Hemse, som läser ur ett skitnödigt manus’. Hon som skriver det tror naturligtvis att hon gör intryck, att hon är djärv och frank. Hon förstår inte att hon spelar just den rollen som förväntas av henne, och att hon är anställd för att spela den rollen. Hon tror att hon är fri. Hon tror att hon har en arena. Hon tror att hon säger en sanning."

Frågan är hur Norén själv inte skulle sitta i samma rävsax?

Samma datum som Norén skrivit detta konstaterar han om sitt eget arbete:

"Uppmärksamheten kramar all energi ur mig."

Om verkligheten
I Noréns liv går så mycket in i skrivandet, och han är en mästare på att få det att se verkligt ut.

Vad som stämmer med det som hänt vet vi inte så mycket om. Till exempel vet vi inte vad som egentligen sades under diskussionerna på fängelset som ledde till föreställningen Sju tre.

Ingen skriver allt. Urvalet är Noréns, och i en intervju som jag filmade med honom sade han om verkligheten:

"Jag har ingen åtrå till att göra teater som är verkligheten. För mig handlar det om konstverk som ska lägga något till verkligheten.

Ta en målning av Modigliani, den är ett konstverk som förts in i verkligheten. Den finns plötsligt i ett rum eller på ett museum. Och komposition och färg och uttryck gör den unik, nja inte unik. Men verkligheten får ytterligare en gåva, så att säga.

Men inom det avtalet som konstnären och pjäsen och föreställningen gör, så vill jag att där ska det vara väldigt verkligt. Vad nu verkligt är.

Där ska det kännas att ’det här är sant i förhållande till avtalet’. Och det kan vara ett brott mot avtalet som också ska vara sant.

Men jag tror inte att fångarna i Sju tre på scen är exakt samma som de är i korridorerna, utan jag tar ut de kunskaper som jag får och gör ett verk av det.

Och sen kan man med det verket, om avsikten är att diskutera fångvården eller vad man ska diskutera, gå tillbaka till verkligheten och har fått en bild av verkligheten som man annars inte skulle fått.

Jag kan inte släppa in 800 personer i Kumlaanstalten och berätta samma sak.

Utan då måste jag göra ett verk av det, av fakta och förhållningssätt till saker.

Och inom det ska det vara så bra som möjligt."

Vad är inte sant
Norén vill komma nära sitt flöde – det nakna, det torftiga som han kallar det behavioristiska – och lyckas ibland.

Med det till synes oväsentliga vinner han autenticitet. Betydelseglidningar, minnesluckor, syftningsfel, uttalade och icke-uttalade lögner, motsägelser, freudianska felsägningar.

Ibland är de så uppenbara att det är föga sannolikt att både han och redaktören kan ha missat.  Ändå finns det med. Den 23 oktober 2004 skriver han:

"Jag har skrivit fel datum igen. I går var det den 22, fredagen den 22."

Och så vidare. Det blir inte mer sant för att han skriver ut det. Däremot ger det intrycket av att han skriver sant. Kanske finns det en nivå av sanning i meningen att det var så det skrevs, eller uppfattades, då. En gestaltning av hur det kunde ha varit, samtidigt som han helt säkert har valt att stryka felaktigheter på andra ställen.

Bokens motsägelsefullhet är en del av dess kvalitet. Det sviktande bidrar till den retoriska figuren "att tala sant", av att inte ha lagt tillrätta: bilden av hur det mänskliga minnet fungerar etc.

Dagboksformen flirtar med verkligheten. Vissa detaljer är så exakta att en läsare lätt leds att tro att
allt följer samma logik.

Det gör det naturligtvis inte.

Norén vill visa hur han iakttar sin omgivning men det skulle vara svårt både för förlaget och för författaren att räta ut vad som är sant och inte.

Nytt hopp varje gång
För att få genistatus krävs ofta en högt uppdriven produktion. Kvantitet är säkert en bra grund för kvalitet – att få testa och misslyckas – men konst uppstår inte i kvantiteten, utan i det enskilda verket.

En konstnär kan inte mer än en höjdhoppare luta sig tillbaka på tidigare meriter. Hoppet är hoppet. Varje gång.

Noréns omfattande författarskap är naturligtvis upp och ner, och dagboken är på ett sätt en gestaltning av den berg- och dalbanan: processen där liv och arbete går ihop, och ibland ger och ibland tar.

Här och där går det på tomgång – något han beskriver, men även i texten i sig.

Vardagsdetaljerna – dessa ideliga sushis, löpandet etcetera – är förutsättningen för ögonblicket när det sedan faktiskt händer något: en förbiilande tanke, ett genombrott.

Lögn och trovärdighet
Det innebär inte att delarna stämmer.

Sanning kan skrivas med hjälp av lögn. Fiktion handlar om trovärdighet.

Med exakta detaljer kan en helt absurd helhet ges trovärdighet.

Dagboken är en litterär gestaltning med flyt. Även det korthuggna är del av det flytet. Kanske var det så som han skriver, men det är inte säkert, och dagboken lovar inte en objektiv sanning utan kan även innehålla lögn.

Det mesta går inte att verifiera, och skulle du fråga Norén om en detalj skulle du kanske inte få något korrekt svar. Han skulle kanske inte minnas alls, eller minnas men minnas fel, ljuga eller halvljuga eller sväva på målet.

I november 2005 frågade jag honom om de dagboksanteckningar som han läst i radioprogrammet Sommar samma år skulle ges ut.

Han skrattade och sade att det hade han bara sagt "för att skrämmas". Det behöver inte ha varit en lögn. Kanske trodde han, just då, att det var så.

Språket döljer oss
Den 2 oktober 2004 står det:

"Det värsta med min upplevelse av sanning är att den alltid är så komplex, ogripbar, föränderlig, ett oupphörligt flöde och reflexer från en djup osäkerhet, att den inte går att slå fast, och det har fört mig med sig i sin obestämbarhet och tvetydighet och sin dialektik så att jag har haft väldigt lätt för att förändras och inte förmått bli fast och stilla i en övertygelse.

Det finns sanningar som: 6 miljoner judar mördades i tyska koncentrationsläger. [—] Men obetydliga tillfälliga sanningar som mina, och som jag ändå stöter på rakt genom mitt liv, lever inte längre än min blick.

När jag befinner mig på ett ställe så är det för att kunna förflytta mig till ett annat. Jag är en schizofren stad som brakat samman, och där delarna ännu är hela och oförstörda. Jag pratar inte om bestämda data och fakta, utan om insikten av sanning, vad som är det viktiga i en sanning – för den förklär sig också – hur den får en att reagera och handla.

Data och fakta är enkla begrepp. De kan bara vara fel eller rätt. Fakta om när jag är född, vilken bok jag köpte, vilken människa jag har läst – men födelsen, boken, samtalet är ogripbara.

Språket tjänar bara syftet att dölja kunskapen som vi har om varandra.

Att få oss att glömma för en liten stund."

Skapandets villkor blir på det sättet den totala friheten, den totala ansvarslösheten – mot alla andra än sig själv: det stora egoprojektet.

En pågående rekonstruktion
Norén lämnar inte en text förrän in i det sista.

Han skriver om och skriver om.

Han berättar i dagboken om hur han arbetar med pjäserna och det implicerar hans arbete med dagboken, som slutar sommaren 2005 men ges ut först tre år senare.

Anteckningarna lär inte ha legat orörda under den tiden. Vissa saker har säkert tonats ner i efterhand.

Han har tagit ställning till vissa personer, perspektiv och deras funktioner i det övergripande drama som även en dagbok kan vara. Jag upplever under läsningen att han har varit inne och ändrat: lagt till och dragit ifrån.

Jag tror inte ett ögonblick på att hans rekonstruktion är sanningsenlig på det kronologiska planet. Han har säkert reviderat skeendet i ljuset av det som sedan skulle ske, planterat om tankar för att gynna hans sak – oavsett om det gäller texten, eller hans person.

Exempelvis hur en idé i boken egentligen har uppstått.

Han upprepar vid flera tillfällen att han hatar en mening som han just skrivit. Men låter den stå, som ett exempel på detta han inte ville.

Sanningen blir här en text som möjligen skrivs bättre och bättre, hela tiden från nya positioner.

Han erkänner att han ljuger, halvljuger, är motsägelsefull. I boken jämför hans kvinna honom med en manipulativ psykopat.

Det torftiga kräver mod
Vissa saker kan han inte skriva. Han har också låtit andra läsa, och välja bort.

A och C – hans senaste kvinnor, den förra hans nuvarande fru, skådespelerskan Annika Hallin – ska ha fått ta bort 19 sidor, Bonniers  förlagsjurist Dag Wetterberg ska ha strukit 300 sidor.

Även hans eget samvete, hans fåfänga och vilja att vara Strindberg, tjäna pengar och uppmärksammas eller tillfälliga emotioner – såsom raseri – påverkar och styr och gör honom blind för verkligheten.

Ibland tvivlar han på det han gör. Att nå det torftiga kräver mod, och han lyckas inte heller i dagboken fullt ut även om försöket är ett verkligt steg framåt.

Det lär följas av flera. Kanske av anteckningarna som föregick dessa, eller av de som följer som ett resultat av desamma: ett avstamp för en självbiografi som leder mot barndomen och döden?

Dagbok och vetenskap
Var går gränsen mellan en dagbok och vetenskapen? Jag bö
rjade ett intensivt dagboksskrivande ungefär samtidigt som Norén, och de gick så småningom över i arbetsjournaler som till sist blev en avhandling, bland annat om Norén under tiden han skriver dagbok.

Det är intressant att se hur han valt att skildra samma tid som jag, och det finns ibland också gemensamma erfarenheter beskrivna på olika sätt, som hans ord från den 16 september 2003:

"Jag har varit arg i dag. Jag märkte det när jag gick genom Paris. Jag var rasande på alla som jag mötte. Jag kände mig som en liten parisare, förbannad på varenda jävla turist som gick i vägen i mitt kvarter och inte visste var han var."

Jag skildrar Norén de aktuella åren från ett annat håll. "En forskares dagbok" är 37 journalböcker om 10.000 sidor. utifrån det materialet har jag skrivit en avhandling på 274 sidor, med 70 sidor noter.

I ett vetenskapligt arbete ställs andra krav på det som hävdas: verkligheten är mer än en pose eller ett stilistiskt grepp – det krävs belägg.

I min avhandling skriver jag det som jag vill ha sagt där. Återgår jag till grundmaterialet finns det annat att lyfta fram. Eller som Norén sade i en intervju jag hade gjort med honom några månader före hans parisiska vrede:

"Med en speciell text kan man veta när man är klar. Då lämnar man den. Men det kan vara ett ämne i den texten som gör att man fortsätter att arbeta. Ämnena är inte slut för att en text om ett ämne är klar. För det är också ett stadium av en kunskap och ett stadium av oförmåga att veta eller förstå."

Läs också: Per Zetterfalks hemsida

Per Zetterfalk
Forskare på Dramatiska institutet
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören