KRÖNIKA. Bildning, det är inte bara ackumulation – typ lönebildning eller kapitalbildning. Det handlar även om avbrott – att släppa in nåt nytt i sitt liv, att kanske till och med förändras i mötet med detta nya. Mänskor, strukturer, organisationer behöver stunder av reflexion och återväxt.

Och det kan vara i princip vad som helst, bara det blir av. Variera lika mycket som mänskors livsformer kan variera.

Men, det som må försvaras är kulturens tid.

Kultur är tid.

Tid för nåt annat.

En skulptur, ett filosofiskt samtal, ett konsertbesök.

Det händer nånting med alla inblandade. Åtminstone ibland, oförutsägbart när.

Och det är den där möjligheten som behöver försvaras.

Bildning som avbrott. Kultur som tid för nåt annat.

Fram-tid.

För vi lever i en snabb epok när alla är exploaterade. Inte minst konsumenterna. Och då behövs i särskilt hög grad nåt annat.

Ansvar för kommunikationen
Men den offentliga kulturen är i stort sett på väg rakt åt pipsvängen, därför att den marknadsanpassas på ett alldeles tokigt vis.

Man räknar resultat i form av tittarsiffror, lånestatistik, procentuell beläggning. Man effektiviserar i företagaranda och kör effektivt slut på personalen.

Jag var iväg och lyssnade på en debatt om Unga Klara, vars arbetssätt inte längre ser ut att rymmas inom Stockholms Stadsteaters budget. Sen över tretti år är de en av landets viktigaste bildningsinstitutioner (och en av världens intressantaste scener för barn- och ungdomsteater), med Suzanne Osten som motor.

Därför att de tar sig tid. Tid att sätta sig in i ämnet. Tid att prova tills det blir rätt. Tid att möta den tilltänkta publiken i förväg och veta vilka det är de spelar för, att ”ta ansvar för kommunikationen”, vilket en ledande teaterkritiker berömde dem för.

Investera i tid
Kultur handlar om så lite pengar, relativt sett. Jag tror det är dags nu att börja investera i tid. Att ge teatrar, författare, folkbildare, tänkare bättre möjlighet att skapa de där avbrotten där man kan vila från hetsen och ibland under gynnsamma omständigheter kanske ana sig till framtiden.

Nånting jag börjat inse, bland annat där på Unga Klara: Kulturen kan aldrig bära sig. (Då blir det underhållning.)

Men alla inblandade gör ett viktigt arbete som påverkar hela samhället, inte minst i framtiden. Publiken också: givet att de får vila från att vara konsumenter.

Det kan aldrig bära sig. Men kulturen kan bära oss. Den kan, omsorgsfullt förberedd, skapa arenor för bildning, avbrott som släpper in framtiden och omformulerar det förflutna och ger handlingsfrihet från nuets krav och kortsiktiga kalkyler.

Läs också: Susanne Ostens Debattartikel i DN: "Har Stockholm inte råd med Unga Klara?"