”Den där är ju inte färdig” utbrister en dam irriterat bakom mig och pekar på en landskapsmålning av Paul Cézanne. Fläckar av vit grundfärg syns tydligt i hörnen av bilden. Träden består av nästan fyrkantiga penseldrag.

Nej, målningen ser inte färdig ut. Men hur kan ett landskap bli färdigt? När har ett träd växt klart och i vilket väder är ett berg som mest likt ett berg?

Konstmuseet Louisiana firar sitt 50-års jubileum med att visa verk av Paul Cézanne och Alberto Giacometti.

Utställningen är den dyraste som museet någonsin producerat och utgår från en stor Giacomettisamling i Louisianas ägo.

Vassa kvinnoskulpturer
I det första rummet möts publiken av smala, vassa kvinnoskulpturer i mörkgrå brons. De står på rad och stirrar ut i tomma intet.

Bakom dem hänger deras motsats: en idyllisk målning, fyra badande kvinnor i en skogsglänta. Kropparna har mjuka linjer och lyser varmt mot betraktaren.

Skillnaden mellan Giacomettis skulpturer av de venetianska kvinnorna (gjorda 1956) och Cézannes Fyra baderskor (1900) är drastisk.

Men samtidigt finns en påtaglig likhet i arbetssätten.

Båda konstnärerna knådar fram sina bilder för att blotta strukturen i dem. Genom materialet framhäver de sina modellers karaktärer.

Vägrar arbeta mot ett mål
Cézannes smidiga oljefärg gör kvinnornas kroppar följsamma och obesvärade. Omgivna av tryggheten i trädens varma färger njuter baderskorna av vattnet.

På samma sätt framhäver Giacomettis hårda, skrovliga brons kvinnornas utsatthet. Kropparna sticker upp som stolpar i tomma luften, liksom medvetna om att allas blickar är riktade mot dem.

Både Giacometti och Cézanne vägrade att arbeta mot ett perfekt mål, där verket skulle vara färdigt och avslutat.

Som en serieteckning
Cézanne återkommer gång på gång till att måla av berget Mont Saint-Victoire som hela tiden förändrades under hans blick, dag för dag, minut för minut.

I Giacomettis måleri lyser den hårda skissen rakt igenom duken. När han porträtterar Sir Robert Sainsbury (1958) är det som om spikar flyger rakt ut ur modellens kropp riktade mot betraktaren. Strecken drar åt alla håll. Bilden är rörlig som en serieteckning och modellen ser ut som han var på väg att kasta sig ut ur målningen, eller försvinna ännu längre in i mörkret.

Men i utställningens innersta rum hänger tidiga verk av konstnärerna. De skildrar ett uttalat våld, ofta sexuellt, och röjer de båda konstnärskapens rötter.

Avhuggen hand
I Cézannes målning Kärlekskampen (1880) brottas fyra par under en stormig, betraktande himmel, till eggade jakthundars förtjusning. Intill målningen står en glasbur med en avhuggen hand i ett slags råttfälla, Giacomettis skulptur Tillfångatagen Hand (1932).

I de här verken gör konstnärerna omöjliga försök att fånga och ta kål på Den andra, vare sig det är kvinnan, landskapet, berget eller döden. Men inför det obändiga och kontrollerbara – allt bortom de själva – är de chanslösa.

I stället slutar kampen och våldet i en djup respekt för motståndaren.

Som besatt ägnar Cézanne många år åt att måla samma orubbliga berg.

Och Giacometti låter skulpturernas form berätta om motiven, låter vassa streck forma målningarna. Ständigt trevar han efter bilderna någonstans inuti materialet.

Tvivlens väg är en ärlig utställning som påminner om hur lite av världen en människa kan se. Att den enda sanna konsten är den ofärdiga, den som inte låtsas vara perfekt.

Hedvig Weibull
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören