BIOGRAFI. Olof Palme har skildrats i ett antal skrifter under senare år. Hans roll och plats i media har belysts av Gunnela Björk (Olof Palme och medierna 2002), och hennes bok är ett av de verk som professorn vid Södertörns Högskola Kjell Östberg har som källa för sin I takt med tiden, den första biografin som visar upp Palme i helfigur.

Den berättar om hans barndom och ungdom, om hans tid som studentpolitiker och om hans politiska insatser på andra områden än dem som han numera är förknippad med.

Studenttiden och de många personkontakter som då skapades, både i Sverige och internationellt, får en ingående beskrivning liksom hans mycket konkreta medverkan i omläggningen till högertrafik, något som skedde under hans tid som kommunikationsminister.

Kulturarbetarnas svängning
En av den östbergska bokens stora förtjänster är just detta. Att Palmes verksamhet får en bredare belysning än man är van vid bidrar till att fördjupa bilden av personen.

Palmes relation till kulturarbetarna får en ingående analys. Det förhållandet handlade närmast om ett ömsesidigt beroende, I sammanhanget kan noteras att Tage Danielsson skrev sin En soffliggares dagbok, som var en plädering för socialdemokraterna inför valet 1968.

Men från att ha omfattats med entusiasm möts Palme från slutet av 1960-talet i stället med ett ifrågasättande som inte sällan slår över i fiendskap.

Jag hade från 1971 täta kontakter med Harry Schein och har ofta funderat över vilken roll han spelade både för Palmes syn på kulturens vänsteraktivister och vilken betydelse Scheins öppna förakt för dessa hade för deras egen hållning till Palme.

Fyrtio synonymer för ”mera pengar”
När Östberg betonar Palmes avgörande insatser som kulturminister men samtidigt konstaterar att det socialdemokratiska partiets kulturprogram från 1969 inte var särskilt konkret plockar jag fram Scheins memoarer (Schein 1980) som innehåller en kostlig beskrivning av den process som ledde till det programmet.

Så här skriver han:

”Partikongressen närmade sig. Vi hade ett katastrofmöte på Bommersvik och lyckades att på några timmar skriva ett program. Det är ur språklig synpunkt anmärkningsvärt. Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi arbetade systematiskt, började med sju substantiv, pengar, satsningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna åstadkomma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer. Partikongressen antog vårt förslag enhälligt, men utan diskussion. Vi hade lyckats dölja alla motsättningar, manifesta och potentiella.”

Att Palme hade möjlighet att skapa kulturpolitik lite på fri hand kanske kan förklaras.

Palmefobin skymmer fakta
Ett centralt avsnitt behandlar Vietnamkriget och Palmes betydelse både för opinionsbildning och i konkret politik.

Eftervärlden, främst de som själva var hans motståndare eller som har ärvt deras fientliga hållning, har framträtt med en märklig kluvenhet.

Samma personer kan som bekant hävda att Palmes insatser helt saknade betydelse, men att han förstörde Sveriges förhållande till USA genom sin starka kritik mot landets vietnampolitik.

Denna kritik sägs i sin tur vara uttryck för en anpassning till en allmän opinion och samtidigt ett tecken på en undfallenhet mot kommunistiska tendenser. IB-affären slutligen klargör Palmes i grunden odemokratiska hållning.

Östberg redovisar övertygande att Palme inte bara höll ett antal för opinionsbildningen helt avgörande tal utan också agerade konkret genom både formella och informella kontakter.

Östberg ger här en gedigen faktagrund för bedömningar som idag behöver bli mera nyanserade än en kvardröjande palmefobi ger utrymme för.

Bara en surfare?
Bokens titel I takt med tiden är egentligen en fråga. Var Palme strängt taget radikal eller var han bara en surfare?

Att han inte var en enkel karriärist som såg arbetarrörelsen som en genväg vederläggs av det faktum att han när hans engagemang i socialdemokratin inleds söker sig till en rörelse som ansågs ha spelat ut sin roll.

Men det är inte den frågan som Östberg ställer utan den betydligt viktigare om det inte i själva verket var en enastående förmåga att avläsa tiden, att ana vad som skulle komma att hända som fick Palme att ta ställning.

Han blev radikal när tiden radikaliserades.

Frågan är intressant och ingalunda okontroversiell. Den som avläser tiden kan ju för egen del sakna substans.

Östberg menar att Palme saknade djupare beläsenhet i den socialistiska idéhistorien. Hans tal och artiklar innehåller få referenser till Marx, Engels, Kautsky eller Bernstein, för att inte tala om Lenin eller Luxemburg. Hade han läst så mycket mer av Marx än Kommunistiska mani-festet, undrar Östberg.

Hellre pragmatiker än testuggare
Jag delar Östbergs syn på Palmes förmåga att avläsa tiden men delar inte hans negativa eller i vart fall ifrågasättande värdering av denna förmåga.

Att se vad som håller på att ske och därav dra slutsatser både om vad som behöver och vad som kan göras är ju i grunden det som brukar kallas pragmatism, och den behöver i sig inte vara teorilös.

Den som å andra sidan baserar sina bedömningar på fast etablerade och dokumenterade teori-baser riskerar inte sällan att bli det som kallas testuggare. Det var aldrig Palme.

Och det kanske mer än något annat förklarar varför hans konflikt med 68 års vänsterrörelse blev så hätsk. Om något var det ju just testuggandet som karakteriserade den.

Viss slarvighet
Jag ska inte dölja några kritiska noteringar i marginalen. De gäller en viss slarvighet med fakta som inte hör till huvudberättelsen.

I ett försök att lämna det vetenskapliga språkets domäner till förmån för ett mera litterärt, san-nolikt för att skapa stämning, placerar Östberg biografen Grand i ABF-huset där den inte ligger.

Radions mångårige medarbe
tare Wilhelm Röhl presenteras i en bildtext som företrädare för folkpartiet i en valdebatt han i själva verket ledde.

Att Assar Lindbeck ibland stavas Lindbäck och att Lars Ahlin saknar h är exempel på att korrekturläsaren haft bråttom.

I väntan på fortsättningen
Detta är dock sådant som Östbergs verk tål. Det ger läsaren en grundlig kunskap om Palmes första fyrtiotvå år, berättar sådant som vi som var samtida med honom inte visste eller ibland hade glömt bort. Förväntningar inför fortsättningen är fördenskull stora.

Biografi: I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969.
Författare: Kjell Östberg.
Förlag: Leopard.

Bengt Göransson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören