/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/gruvarbete2_2008.jpg
Eva Åström Runes och Mattias Pérez gör nytolkningar av gamla gruvarbetarsånger.
Foto: Thomas Isaksson.

ARBETARSÅNGER. ”Det är härligt att få sjunga om profit”, bekänner Eva Åström Rune mitt i konserten.

Och däri ligger nog halva hemligheten bakom att hennes och Mattias Pérez nyinspelningar av gamla sånger om och kring gruvarbete blivit en sån fullträff.

Att återupptäcka visorna – ”dom här gamla sångerna som har så mycket glöd” – har inneburit att återupptäcka den hårda verklighet de skildrar.

”Om gruvarbete hörs ej många sjunga,
det är en lott som tung och farlig är.
Och därför bör man lätta sorgen tunga,
om det till glädje kan bliva här.”
(Karl Alfred Wahlberg, 1877-1940, Norberg)

Musikalisk attack
Den andra halvan av hemligheten är att Rune och Pérez är så förbålt musikaliskt skickliga, och offensiva.

Aldrig att de bara faller in i trallen; nej, det är attack hela tiden.

Väven av toner och klanger på olika slags gitarrer ständigt föränderlig, och därtill Eva Åström Runes mångkunniga användande av rösten, det rika registret av förfinade uttryck och broderier ovanpå hennes allvarliga, lätt beslöjade orgelton.

Koncentration som ger vacker närvaro i varje ord, varje konsonant.

Jag trodde ända tills jag fick höra Elden och berget att visan om Norbergsstrejken var söndersjungen. ”I Kallmorabergets förrädiska schakt bland lurande faror och död…” Men nej. Både språket och de farliga harmonierna framstår så tydligt och utmejslat som om man hörde alltsammans för första gången.

Inspiration från USA
Genreblandningen är stor och spänner från 1700-tal till nutid: kampsånger, skillingtryck, psalmer, schlager och naturligtvis hjältinnan från deras förra skiva, Anna Sjöbom från Enviken.

Men enheten är ändå påfallande, och förklaringen ligger i USA. Under konserten berättade Rune och Pérez hur den gemensamma kärleken till en amerikansk folk- och bluegrasstradition har hjälpt dem att hitta in i låtarna.

Kulmen på denna genreblandning är när en relativt sjuttitalistisk samtidskrönika av Bertil Olsson från Skinnskatteberg toppas med en nygammal refräng: ”In the blue diamond mines” av Johnson Brothers (vilket av rättighetsskäl inte kom med på skivan).

Lättare att leva
En annan höjdare är när Ingeborg Nybergs ”Aftonklockor” fått ny text av Harry Pettersson (född 1908, från Högfors) och i Runes och Pérez cowboyversion mättas av vemod:

”Och när sången från sintringens fläktar
fyller luften med sin melodi
vi i skiftgångens snara försmäktar,
sommarns kvällar då andra är fri’”

Det låter paradoxalt att den svenska visskatten hittar nya rötter over there och genast börjar skjuta nya skott. Men förmodligen finns ett släktskap som går tillbaka till den musik immigranterna hade med sig, inte minst väckelserörelsens sånger.

Gemensamma erfarenheter spelar också roll, tror Eva Rune när jag frågar: ”Man vill sjunga om sitt liv för att göra det lite lättare att leva – en rättviseaspekt.”

Cd: Elden och berget.
Sång och banjo: Eva Åström Rune.
Gitarrer m m: Mattias Pérez.
Förlag: Enviken Grammofon.