Valfrihet är det ständigt upprepade mantra varmed borgerligheten motiverar den accelererande privatiseringen av skattefinansierade verksamheter.

Dock blir det allt tydligare att det är privatiseringen i sig själv som är huvudsyftet. Icke-privata alternativ räknas, av någon anledning, sällan in i valfriheten.

Det är en drastisk omstöpning av hela den skattefinansierade sektorn som nu pågår inom många kommuner och landsting. Den kommer att ställa krav på helt nya typer av verksamhetskontroll och resultatuppföljning, budgetbehandling och över huvud taget på den kommunala organisation, som inför väljarna även fortsättningsvis ska ansvara för hur skattepengarna används.

Märkligt nog verkar ingen ha tänkt på det. Omläggningen har inte föregåtts av några som helst utredningar eller analyser av vilka nya styrmekanismer som krävs, när de skattefinansierade verksamheterna ska skötas av privata producenter utan inbördes samordning. Den gamla kommunala organisationens modell för budget- och ekonomikontroll är avpassad för ett system med i huvudsak offentligt driven produktion, och den stämmer alltså inte med behoven i ett alltmer privatiserat system.

”Privat” verksamhet för skattepengar
Det kräver helt andra styrmekanismer. För hur ”privat” verksamhet än drivs, så är den ju fortfarande betald av skattepengar!

Skatter tas ut för vissa syften. Alltså måste de användas på ett sätt som stämmer med dem. Det kräver att de som ansvarar inför skattebetalarna – och det gör de politiskt förtroendevalda, inte de privata vårdcentralerna eller de fristående skolorna – kan fördela pengarna mellan det viktiga och det mindre viktiga, att de kan kontrollera hur pengarna används, utvärdera resultaten och säga nej till fortsatt tilldelning, om producenten inte håller måttet.

Kravet på ”valfrihet” tar faktiskt inte över kraven på demokratisk insyn och kontroll över skattebetalarnas pengar. En insyn och en kontroll som måste finnas alldeles oavsett om själva verksamheterna driva i privat eller offentlig regi.

Det är här tankeväckande att jämföra den nit borgerligheten lägger ned på att stoppa fusk och överutnyttjande inom sjukförsäkring och a-kassa, och den brist på intresse den visar för att hålla koll på penningströmmarna till privata producenter av välfärdstjänster.  I båda fallen handlar det ju om garantier för att skattepengarna används på rätt sätt; lika självklart som att det behövs regler för att a-kassa och sjukförsäkring används på rätt sätt, lika självklart krävs det regler och kontroll över hur skattepengarna används inom friskolor och privat äldreomsorg.

En stor del av välfärdssektorn överlämnad till privata utförare
Är det möjligen borgerlighetens ideologiska entusiasm för privat företagande som gör att den har svårt att ta till sig att det behövs regler också i detta senare fall?

Oavsett hur valresultatet blir 2010 är det ett faktum att en god del av välfärdssektorn då kommer att vara överlämnad till privata utförare. För socialdemokratin är det därför en tvingande uppgift att ta tag i frågan hur det politiska regelverket och de ekonomiska styrmedlen ska utformas för att även detta system ska fungera.

Några punkter kan man redan peka på.

• Kommunerna måste få full rätt till insyn även i företag som drivs i aktiebolagsform. Driver man företag med skattepengar, får man acceptera att skattebetalarna har rätt att veta hur de används. Vill företaget inte godta det, får det etablera sig någon annanstans.

• I dag ställs mycket lägre krav på fristående skolor än på kommunala, och ibland replierar de privata skolorna på kommunal service för att fylla sina åtaganden. Samma krav ska självklart ställas på privata och offentliga producenter.

Men den verkligt centrala punkten är etableringskontrollen. Idén att vem som vill ska kunna etablera sig som producent av vård eller undervisning och skicka räkningen till skattebetalarna är och förblir orimlig.  Det är nödvändigt att kunna styra både den geografiska fördelningen och den totala lokalytan – om man inte ska riskera att lokalkostnaderna stjäl pengar från verksamheterna.

Visst, på ”marknaden” kan vem som helst starta en ny verksamhet, och så avvakta konsumenternas dom. Men på marknaden är det producenten själv som står den ekonomiska risken om inte kunderna kommer.

Inom den skattefinansierade sektorn är det skattebetalarna.

Politikernas ansvar att skydda skattepengarna
Den fria etableringsrätten gör skattepengarna till en sorts ”allmänning” – en fri tillgång för alla intresserade, att utnyttja för sina egna behov. Därmed drabbas skattepengarna av det som är alla allmänningars stora problem – överutnyttjande.

För det intresse alla har av att få använda allmänningen motsvaras inte av något ansvar för att hålla den i gott skick och inte slita ner den.

Allmänningar kan bara skyddas av just ”det allmänna”, av samhället, av politiken.

Det gäller om fria tillgångar som luft och vatten. Det gäller precis lika mycket om skattepengar.

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef för Arbetarrörelsens Tankesmedja
Skriv ett e-postbrev till politiska redaktören