KOMMENTAR. Jag tvivlar på att moderaternas debattskrift Kulturen 3.0 har nånting med Alliansens planer på kulturområdet att göra.

Den är alltför gammeldags.

Alla förslag faller inom ramen för traditionell svensk kulturpolitik, inklusive braskande försvar av institutioner som folkbildning, bibliotek och public service.

Snarare befinner sig manifestförfattarna på defensiven och vill försvara det gamla. Det mesta av analyserna och de 97 förslagen hade – förutom några få politiska markeringar – kunnat komma från vilken sosse som helst innanför kulturbyråkratin.

Dålig satsning
Genidraget – som tydligen inte alls förankrats bland partikamraterna – att finansiera kulturen med hasardspel är också bara ett sätt att öka tilldelningen men kringgå statsbudgeten.

Problemet är bara att när Svenska spel förlorar monopolställningen tappar de också möjligheten att ta ut sina orimliga övervinster.

(40 procents återbetalning på Lotto innebär att man i genomsnitt vinner tillbaka insatsen var femte gång. Triss är ännu sämre, åtminstone om man köper nya lotter för småvinsterna.)

En ohållbar situation
Men visst, ”mer pengar till kulturen”, det är en schysst paroll.

Fast det behövs en offensivare analys. I själva verket brinner det i kulisserna, eftersom de flesta offentliga institutioner håller på att gå under av kommersialismen i dess mest aggressiva form: vinstmaximering på kvalitetens och innehållets bekostnad.

Ta teatrarna som exempel. Fullsatta hus räcker inte till för att kompensera krympande anslag från det offentliga. Resultatet blir alltmer orimliga arbetsvillkor. Snart kommer kollapserna.

Ett kvantitativt perspektiv
Och Alliansen är pådrivande i den här processen, eftersom de bestämt sig för att kultur kan mätas i försäljningssiffror. En annan aspekt av detta är förnekandet av att konstnärer (t ex skådespelare) kan vara arbetslösa mellan uppdragen. De ska stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det handlar om tid
Jag vill lansera en slogan som är både mer verklighetsnära och mer visionär: ”fler timmar till konsten”.

Poängen i den utredning jag skulle vilja författa är att konst tar tid.

Medan läget idag är att alltför många konstnärliga institutioner inte bara har alldeles för ont om tid (räknat i dagsverken om man så vill) utan dessutom tvingas slösa bort alldeles för mycket av den lilla tid de har på att sälja sig.

(Resonemanget är direkt överflyttbart på universitetet: forskare är också ett slags konstnärer.)

Konst kostar
Så för det första: skilj kultur (som sysslar med förmedling) från konst (som sysslar med skapande).

Och för det andra: räkna på konst utifrån den arbetsinsats som behövs (till exempel en tavla eller en teaterföreställning) och betala därefter. Det blir dyrt, men det blir bra (oftast).

Gungorna och karusellerna
Ännu kortare uttryckt: All kultur kan inte bära sina kostnader. Och de succéer som gör det kan inte på långa vägar försörja resten.

Att hoppas på det är att hänga kvar i den gamla modellen ”vi tar igen på gungorna vad vi förlorar på karusellerna”. Som är helt död och överkörd (under Kapitalismen 3.0).

Läs också: Debattskriften Kulturen 3.0 (PDF)
Läs också: DN-artikeln "Barnpjäs läggs ner trots succé"