KRÖNIKA. Maj 1968 – maj 2008. Att kasta gatsten eller generalstrejka, som i Frankrike för 40 år sedan, verkar lika avlägset som hemmafruar med hatt på kafferep och morgonbön i skolan.

Men finns det inte ett enda litet skäl för en smula mer upprorsanda hos den svenska vänstern, det vill säga halva befolkningen?

Det var länge sedan politikerna bröt kontraktet med oss. De levererar inte det bästa tänkbara för våra skattepengar utan håller budget och undanröjer konkurrenshinder för marknaden.

EU är på väg mot en nyliberal superstat och borgerliga politiker vill Natoansluta oss på riktigt. Det betyder att snart kan även svenska ynglingar få äran att dö för att säkra Halliburtons oljemiljarder.

Ökad ojämlikhet
Sedan 1980 har ojämlikheten ökat och på de senaste tio åren har antalet miljardärer ökat från 50 till 125. Sverige upplever just nu den största privata förmögenhetsansamlingen sedan 1600-talet och följaktligen öppnar ett privatfinansierat barnsjukhus och en cancerklinik för dem som vill vara lite om sig och kring sig.
 
Jag behöver bara slänga en blick i morgontidningarna för att tänka: Hejdå välfärden.

Det känns hopplöst nu
Ursäkta min grova monomana pessimism. Men det känns hopplöst just nu. När det gamla samhället föll kring vänstervågens 1968 växte det istället upp ett mjukauktoritärt system som det inte verkar gå att göra uppror mot, hur rätt det än må vara.

Här finns inga moralistiska religiösa påbud, ingen synlig ståndshierarki och ingen öppen repressiv auktoritet, om du inte råkar vara terroristanklagad förstås.

Första varvets systemskifte i början av 90-talet motiverades av att välfärdsstaten gjort oss slöa, likgiltiga, giriga och helt enkelt lite sjuka i huvudet.

I dag genomför makten privatiseringar, nedskärningar och avregleringar utan att behöva rassociologiska förklaringar om svenskarnas perverterade natur. De bara gör det.

Kapitalismen gör reklam för sig själv
Vårt konsumistiska samhället behöver inga politiska slagord. Propagandan för det rådande systemet sköts av den enorma mängd kommersiella budskap som varje dag ropar till oss. Det vill säga kapitalismen gör reklam för sig själv.

Mediernas alla konsumtionskommissarier tycker förvisso att det är rätt att göra uppror, bomba högkvarteret och länge leve kulturrevolutionen.

Men det betyder bara på nutidens politiska språk att du måste renovera ditt fungerade kök, uppgradera din hemmateknologi och ständigt förnya din garderob.

Hur gör man uppror mot ett kapitalistiskt system där vi identifierar oss som kunder som väljer systemet varje dag?

Annonsmarknaden gör inte reklam för makthavarna utan för dig och får dig att tro du är en vild varg när du kastar dig över torrfodret i hundgården. Kan vi inte bryta vår domesticering och första maja på lite franskt vis nästa år?

Ann-Charlotte Altstadt
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktören