SAMTIDSHISTORIA. ”Ni har stärkt reaktionen. Det är ett svårt misstag som jag och socialdemokratin kommer att få reparera.”

Året var 1968. Tage Erlander talade till revolutionära studenter i Lund och han hade en poäng.

Den som idag invänder mot nyliberalismens utförsäljning av allt inklusive människovärdet, avfärdas gärna av en urstark samhällsbärande reaktion som revolutionsflummig vålnad från 1968.

Men empati med tredje världen och Sveriges obemedlade betyder inte per automatik att man vill ha det som i Sovjet. Tvärtom vill man kanske slippa få sin medkänsla förknippad med kommunistspöket.

Kommunism & nyliberalism
Den ”engagerade” kommunistiska kampen i Sverige, enligt historikern Håkan Arvidsson i hans memoarbok Vi som visste allt, var i praktiken en maktkamp inom vänsterrörelsen där intrigerande sekterister kapade världens lidande för sina egna syften.

Samma lidande kapas nu av en nyliberal väckelse.

Tron på en saliggörande fri marknad har vid saklig skärskådan stora likheter med tron på en saliggörande kommunistisk revolution.

Ideologin då som nu, röd eller blå, var och är i praktiken ett självändamål och en karriärväg. Världens lidande var och är en fondtapet för det ”engagerade” jaget. Så vad bör göras?

Mitt i smeten
Till att börja med kan man lära av Håkan Arvidssons misstag. 1968 var han mitt i smeten.

Han var med när Erlander mötte studenterna i Lund. Han kletade ägg på tennisbanan under demonstrationerna mot Sydafrika vid tennismästerskapen i Båstad. I vänsterförbundet Clarté där intrigvågorna gick skyhöga spelade han en huvudroll.

Hans 1968-generation följdes av den ironiska generationen som knappt förmår skriva ordet ”engagemang” utan citationstecken.

I dag har den avlösts av den narcissistiska generationen vars slagord lyder: ”Jag, mig och mitt”. Fröna till narcissismen såddes -68: ”Jag, mig och mitt engagemang.” 

Detta narcissistiska engagemang rannsakas nu av många. I Annika Thors nya roman Motljus skildras en purung 70-talsvänster på rask marsch in i medelklassens villaliv.

Denna vänster visste allt om det kambodjanska folkets kamp för frihet under Pol Pots goda ledning. Man blir mörkrädd.

Mer nyanserat idag
Mörkrädslan späs på vid läsning av Peter Fröberg Idlings roman från 2006, Pol Pots leende, om blind svensk engagerad vänsternaivitet inför folkmordet i Kambodja. Författare som Fröberg Idling – själv djupt engagerad – indikerar ett mer nyanserat engagemang idag än på 1970-talet. Det finns hopp.

Johan Tells Hundra sätt att rädda världen är också en bok som gör skillnad, liksom Pernilla Ahlséns samtalsbok med kvinnor i Israel och Palestina, En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva, och En desertörs bekännelse, där den amerikanske soldaten Joshua Keys vittnar om USA:s övervåld i Irak.

Men att göra skillnad, är det nu så önskvärt?

Att nådigt och engagerat ”göra skillnad” genom välgörenhet och investeringar är en uttalad nyliberal ambition i dag, samtidigt som det solidariska samhällets strukturer medvetet raseras. Världens obemedlade varken kan eller ska sätta sin lit till den nyliberala nåden. Varför? Därför att den är en myt.

I en värld utan nåd
I boken Minnessamlaren från 2005 påpekar Torbjörn Säfve att det marknadsliberala samhället är en värld utan nåd. Liksom Håkan Arvidsson befann sig Säfve mitt i 60-talets akademiska revolutionskalabalik och avfärdar den tidens ”engagemang” som en genväg till närmaste amanuenstjänst.

Enligt hans profetia blir vi idag dock fler och fler som faktiskt vill något bättre. Vi finns bortom mediasamhället i en lokal verklighet där människor i fysisk bemärkelse ser och hör varandra.

Samtidigt ger internet tredje världens människor en chans att aktivt kommunicera med väst i realtid. Därvid klarnar deras trötthet på att reduceras till fondtapet. Palestinier upplever exempelvis inte alltid att västerlänningars nådiga solidaritet gör någon skillnad. Vissa av dem känner snarare att deras trauma utnyttjas för en till intet förpliktigande självbekräftelse: ”Jag, mig och mitt engagemang.”

Engagemang är kort sagt mer än en känsla. Engagemang är ett jobb. Så – igen – vad bör göras?

Memoarer: Vi som visste allt.
Författare: Håkan Arvidsson.
Förlag: Atlantis.

Maria Küchen
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen