SCHWEIZISKT. Han är kärv och rakt på sak, överkonstapel Studer. Han borde vara kommissarie men något ekonomiskt i det förflutna ligger honom i fatet. Han litar liksom Sherlock Holmes, som också nämns i boken, till fakta. Han förhör sig, han letar efter indicier och spår. Mord eller självmord, försäkringsbedrägeri eller rena tillfälligheter, det är sådant som måste redas ut.

Och han är en skarp iakttagare av det inskränkta livet i en schweizisk landsortshåla . Den hade för övrigt lika gärna kunnat ligga i Sverige.

Deckargåtan står ändå inte i centrum för Friedrich Glauser, trots att han kallas den tyska detektivromanens fader och långt efter sin död gett namn åt ett pris för bästa tyskspråkiga deckare.

Mer handlar det här om att en oskyldig aldrig får dömas. Och kanske allra mest om att Glauser med satirisk blick vill analysera ett konservativt samhälle som borde befinna sig i omvandling, när det moderna på gott och ont tar plats i Europa i övrigt.

Mer än Maigret
Att Glauser ibland också kallats för den schweiziske Simenon ligger det mycket i. Särskilt om man läser den här boken från 1936 i ljuset av Maigretromanerna från de första åren på 30-talet. Eftersom Glauser var tvåspråkig och ofta lägger in franska vändningar i det han skriver, har jag svårt att tro att han inte skulle ha läst Simenon. Framförallt tänker jag på personskildringen och hans förmåga att snabbt fånga en miljö. 

Men Glauser är självständig som författare, och det är ett nöje att följa överkonstapel Studer i kamp mot en till en början överlägsen men allt spakare förundersökningsdomare och ett antal byinvånare som hyser en del lik i garderoberna förutom liket av den man som återfinns skjuten i skogen.

En märklig människa
De båda böcker som jag läst som ger prov på Friedrich Glausers litterära förmåga. De utgör en utmärkt introduktion till en märklig människas liv och verk. Glauser (1896–1938) som miste sin mor när han var liten och sedan uppfostrades av en far som inte precis tycks ha förstått sig på barn, levde ett självförbrännande liv.

Han rymmer hemifrån, hamnar på uppfostringsanstalt, blir morfinist, åker in och ut på mentalsjukhus, avgiftas, återfaller, stjäl morfin och pengar och tvingas avsluta sina studier vid Collège de Genève utan examen, efter att ha skrivit en kritisk artikel om en bok av en av lärarna.

Läkarrapporter och polisprotokoll
Lägg till detta ett par år vid Främlingslegionen, arbete i gruva i Belgien och allt som oftast hotad av faderns krav på omyndigförklaring. Och ytterligare sådant som medverkan vid manifestationer i det berömda Galleri Dada i Zürich 1917!

Verkligheten smälter hela tiden samman med det litterära i brev, självbiografiska skisser (ofta till psykiatriker), noveller och en roman om Främlingslegionen. Ja, också i detektivromanerna återfinns hans egna erfarenheter.

Antologin Morfin innehåller inte bara prov på det mesta av ovanstående. Den rymmer också brev och rapporter från läkare, från fadern och från polismyndigheter.

Eftersom psykiatrin med Freud och Jung upplevde en första storhetstid då, så är utlåtandena om den unge och den sedan inte fullt så unge Glauser präglade av långtgående diagnoser. Samtidigt erkänner läkarna i likhet med tidskriftsredaktörer och förläggare hans uppenbara litterära förmåga. Själv är han till den grad medveten om sina brister och behov. Och han ser tydligt morfinets verkningar, både de positiva och de negativa.

På jakt efter en identitet
Glauser avtecknar sig för mig som mer av en centraleuropeisk författare, samtidigt försedd med drag av säg Rimbaud och Dylan Thomas. Att han faktiskt föddes i Wien och gick i skola där gör inte saken sämre.

Mitt intryck är att han med ibland lysande, ibland flämtande låga brinner för något, men aldrig riktigt kommer fram till vad.

Kanske försöker han bara som många andra finna sin identitet i det skövlade Europa, obönhörligt på väg mot nästa katastrof. För att knyta an till vad översättaren Handberg skriver i sitt läsvärda förord: någon har vid ett tillfälle sagt om Glausers liv att det var den totala katastrofbiografin.

Roman: Överkonstapel Studer.
Översättning: Anna Bengtsson.
Kortprosa: Morfin.
Översättning: Peter Handberg.
Författare: Friedrich Glauser.
Förlag: Ersatz.

(Bägge böckerna finns även att tillgå i pocket (tillsammans), och en ny Studer-deckare, Feberkurva, har just givits ut. Red. anm.)

Birger Hedén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen