Varför bryr sig inte facket om ägarfrågorna? Man agerar som om de skulle sakna betydelse för arbetslösheten och tillväxten. När kronjuvelen Scania togs över av konkurrenterna verkar pensionsfonder med fackligt inflytande kortsiktigt ha maximerat avkastningen. Att regeringen och näringsminister Maud Olofsson struntar i vem som äger världens bästa lastbilstillverkare är inget skäl till facklig passivitet.

För sysselsättningen och välfärden kan ägarfrågorna faktiskt vara lika viktiga som annan ekonomisk politik. Att det rör sig om svåra frågor där motparten genom sina ekonomiska resurser har ett enormt övertag får inte stoppa en intern facklig debatt. Nu finns ju en hårdare typ av kapitalägare som oftare köper och säljer företag och där fler anställda förlorar sina jobb eller måste byta jobb.

Snabbast ökning har så kallade uppköpsfonder, eller med det amerikanska namnet, Private Equity (PE). Dessa fonder har litet eget kapital men lånar upp jättebelopp med vilka de aggressivt köper upp företag som nu globalt sett är värda 700 miljarder dollar.

I dag lånar de även av fackliga fonder. Hotet från PE-uppköp leder till att många företag tömmer sina reserver genom extra aktieutdelningar och återköp av aktier. Motståndskraften mot konjunkturer försvagas och man tvingas snabbare avskeda anställda och dra ned på framtidssatsningar.

Första granskningen dyster läsningen
Uppköpsfondernas verksamhet har för första gången vetenskapligt granskats på uppdrag av World Economic Forum, känt för sina Davosmöten. I huvudstudien vid Harvarduniversitetet analyseras de 5 000 företag med tre miljoner anställda som köptes upp i USA mellan 1980 och 1999. Utvecklingen under fem år efter köpet jämfördes med vad som hände i 1,4 miljoner andra företag som var så lika de uppköpta som möjligt.

Davosstudien hade en kapitalägarintressen närstående finansiär. Trots detta visar den entydigt att uppköpen innebar massuppsägningar, nedläggningar och i slutändan väsentligt färre arbetstillfällen.

Efter fem år var sysselsättningen i de uppköpta arbetsplatserna tio procent lägre än i övriga företag. Vart tionde jobb försvann därför enbart beroende på att PE-fonderna gick in som ägare. I USA betydde detta 300 000 jobb. Andelen konkurser var dubbelt så hög bland de uppköpta företagen.

Till PE-fondernas försvar brukar anföras att de lägger ned fler arbetsställen men också nyetablerar fler. Man lägger ned en butik, ett bankkontor, en fabrik men sätter upp en ny i närheten eller på en helt annan plats. Men detta innebar inte någon nettoökning eftersom PE-fonderena lade ned klart fler arbetsplatser än de nystartade. Hela processen skapar ökad otrygghet och större arbetslöshet för de anställda, med åtföljande högre permanent utslagning.

Ekonomiska muskler används för att styra rapporteringen radio, tv och tidningar
Detta är naturligtvis inte bra för PE-fondernas rykte och på tvärs mot den propaganda branschen drivit de senaste åren. PE-fonderna är ju en av de starkaste intressegrupperna i världen med närmast oändliga ekonomiska resurser. De lyckades också delvis snedvrida rapporteringen kring rapporten i januari i några utländska och svenska medier.

Radioekot lyckades till och med få LO:s chefsekonom Dan Andersson att yttra sig positivt om PE-fonderna, kanske baserat på en felcitering av Davosstudien. I en DN-artikel hävdades vidare att ”sågade fonder får oväntat försvar”. Felaktigt hävdas där att PE arbetar med ett tioårsperspektiv och utvecklar företagen. DN hävdade också att det rådde osäkerhet om effekterna på jobben. Sanningen är att hela tio procent fler jobb än i jämförbara arbetsplatser hade försvunnit.

Eller som det står i rapporten: ”a negative net impact on employment that is substantial…” (en betydande negativ nettoinverkan på sysselsättningen). Att säga att PE-fonderna satsar långsiktigt är fel när hälften av köpen avyttrats inom fem år, särskilt jämfört med familjen Wallenberg, Bennet eller jämfört med den totalsatsning löntagarna normalt gör på sina arbetsplatser.

Dystra konsekvenser i Sverige
Davosstudien är den enda i dag befintliga om effekterna av utköpsbolagen. Om resultaten i den också skulle gälla för Sverige skulle Private Equity också här kraftigt minska antalet jobb, medföra våldsamma jobbförändringar inom företagen med åtföljande ökad otrygghet. På fem år skulle vart tionde jobb i de uppköpta arbetsplatserna försvinna – utöver alla de som försvinner genom strukturomvandling, globalisering samt riksbankens och regeringens politik.

Ett räkneexempel illustrerar detta. Om PE, som ett extremt exempel, skulle ta över hela det svenska privata näringslivet skulle det efter fem år kosta oss 350.000 jobb med enormt negativa effekter för alla löntagare.

Svensk fackföreningsrörelse måste därför betydligt mer kritiskt än hittills bevaka ägarfrågorna generellt och Private Equity-företagen i synnerhet. Att uppnå full sysselsättning blir ju nästan omöjligt om man med uppoffringar och ekonomisk politik skapar nya jobb när samtidigt kortsiktiga ägarintressen slaktar tusentals jobb. Våra pensionsfonder ska inte bara hyllas i kongresstal och skrifter utan måste som ett minimum ha egna strategier för vilka ägargrupper man vill gynna.

Roland Spånt
Fil dr och nationalekonom