KRÖNIKA. Varje månad väljer tiotusen personer att ansöka om medlemskap i ett LO-förbund. Tiotusen nya medlemmar varje månad är en anmärkningsvärd siffra, särskilt i dessa tider när medier men också politiker och fackligt förtroendevalda talar om massflykt från facket.

Men samtidigt har fler lämnat sitt förbund och sin a-kassa. De flesta därför att de går i pension, men många, alltför många, har lämnat trots att de är yrkesverksamma.

Den vanligaste förklaringen är att det blivit för dyrt, kostnaden för att vara med i fack och a-kassa ökade förra årsskiftet från cirka 350 till drygt 600 kronor per månad. Ökade med 250 kronor, då blev det för dyrt, eller?

Tar brödet ur munnen
Politiska och fackliga företrädare inom arbetarrörelsen anklagar den borgerliga regeringen för att ha höjt priset för medlemskap i fack och a-kassa, det är den borgerliga regeringen som tar brödet ur munnen på de svagaste och de mest utsatta genom höjda avgifter.

Regeringen tvingar dem till ett omöjligt val mellan vardagens nödvändigaste och medlemskap. Men problemet är att detta inte är sant. Den borgerliga regeringen är tillräckligt ond utan att den behöver demoniseras med felaktigheter.

Sänkt skatt
Sant är att förändringen innebar en skatteväxling från inkomstskatt till en avgift. För en förkrossande majoritet av löntagarna innebar det en sänkt inkomstskatt kring 500 kronor per månad samtidigt som avgiften för medlemskapet i a-kassan höjdes med cirka 250 kronor. Det betydde 250 kronor mer, inte mindre, i plånboken varje månad.

Trots detta upprepar politiska och fackliga företrädare inom arbetarrörelsen gång på gång på möten och i artiklar hur dyrt det blivit, hur människor tvingas, att mot sin vilja välja bort medlemskapet i fack och a-kassa. Detta har ett syfte och får två konsekvenser.

Vällovligt men oklokt
Syftet är naturligtvis att beskriva den borgerliga politiken som starkt fientlig till Sveriges löntagare för att lägga grunden till en seger i nästa riksdagsval, 2010. Det är ett begripligt och vällovligt syfte men metoden är mindre klok.

Ty talet om hur dyrt det blivit medför att det har blivit politiskt och socialt acceptabelt att lämna, de fackliga och politiska företrädarna talar ju om att det har blivit orimligt dyrt. Den första konsekvensen är därför att utanförskapet blir mer legitimt, innanförskapet är ju så dyrt.

Försvagad arbetarrörelse
Den andra konsekvensen är en risk på sikt för en försvagad arbetarrörelse med färre medlemmar och mindre resurser i den fackliga och politiska kampen. En arbetarrörelse så försvagad att den kan komma att förlora nästa val, och nästa, en väg som redan trampats av flertalet av Europas arbetarrörelser.

Kanske visar sig då den enkla förklaringen vara att kamrater inte längre kunde ställa krav på kamrater att vara med, att stå kvar, att ställa upp. Det kunde ingen kräva för det har ju blivit så dyrt. Kanske gräver dessa politiska och fackliga ledare i sin iver att banna den borgerliga politiken nu en grop som den egna rörelsen riskerar att dratta i.

Ingemar Göransson
Utredare på LO
Skriv till debattredaktören