Hälften av socialsekreterarna säger att kommunala sparkrav gör det svårt för dem att leva upp till socialtjänstlagens krav. Sjuttio procent tycker att deras arbetsuppgifter blivit fler och svårare – samtidigt, alltså, som de ekonomiska resurserna krympt.

Det är socialsekreterarna som möter det verkliga utanförskapet i samhället. Våldsutsatta kvinnor. Missbrukare. Hemlösa. De som stämplats ut från a-kassan och de som över huvud taget aldrig kommit in. Ungdomar som är på väg åt fullständigt fel håll i livet. Barn som far illa, av övergrepp eller ”bara” för att föräldrarna själva är så illa ute att de inte orkar eller kan ta verkligt föräldraansvar.

Problemen har hårdnat de senaste decennierna, som en följd av ett allmänt hårdare samhällsklimat. Men socialtjänstens resurser att sätta in motåtgärder har alltså minskat – för kommunerna måste spara pengar.

Det drabbar människor i redan utsatta positioner, många utan möjlighet att alls skydda sig själva. Men i slutändan drabbar det oss alla.

Den mörka bilden av vardagen för socialtjänsten möter nu senast i en studie av Akademikerförbundet SSR, men den är varken ny eller överraskande utan bekräftar ”bara” vad man redan visste.

Socialsekreterarna knäar under trycket av allt svårare utanförskap
Men den ger onekligen en speciell relief åt den nyss lagda vårbudgeten. Där regeringen aviserar stora skattesänkningar och berömmer sig av att ”utanförskapet” minskat.

Varför knäar då socialsekreterarna under trycket av ett allt svårare utanförskap kombinerat med allt mer krympande resurser?
Ett svar är att pengarna finns på ett håll (=statskassan) och kostnadsansvaret på ett annat (=kommunerna). Och att staten har pengar är inte detsamma som att kommunerna har det.

Den som i likhet med mig länge haft sina dubier om det rationella i dagens organisation med en kommunal beskattningsrätt, som ändå inte räcker till det som faktiskt behöver betalas, ett ständigt ifrågasatt skatteutjämningssystem och ett antal mer eller mindre nyckfulla statliga extraanslag får här förvisso vatten på sin kvarn.

Men bristande kommunala resurser är inte hela förklaringen. Nedskärningar i socialtjänsten görs också i exempelvis Stockholm, som gott och väl skulle kunna få fram mer pengar – men där den borgerliga regimen valt att i stället sänka skatterna.

Målet är en skattekvot på 45 procent
Precis som den borgerliga regeringen på nationell nivå nu planerar för skattesänkningar. Moderaterna, som före valet förklarade att man övergett den gamla ideologin att sänka skatter för sänkningens egen skull, har nu uppenbarligen bestämt sig för att förnya den – för nu talar man om att målet är en skattekvot på 45 procent.

En siffra som inte på minsta sätt relaterats till vilka krav som ställs på de skattefinansierade utgifterna.

Och det borde väl ändå vara utgångspunkten för diskussionen om hur stort skatteuttag som är rimligt?

Vi kan redan i dagsläget se brister i de skattefinansierade tjänsterna. Psykvården – där regeringen i och för sig redan utlovat satsningar – är ett, äldreomsorgen ett annat. Socialtjänsten är, som sagt, ett tredje. Många skolor kämpar med ekonomiska problem, beroende både på kommunala besparingskrav och på den ineffektivitet i resursanvändningen, som följer av friskolorna.

Och vi vet att utöver detta kommer, de närmaste decennierna, kraven på de skattefinansierade tjänsterna att öka ytterligare. Det beror på den växande andelen äldre, de ökande utbildningskraven, den medicinska utvecklingen och, vad det beträffar, på de ökande kraven på valfrihet – som också kostar.

Det går att klara de nya kraven inom ramen för dagens skatteuttag på ca 50 procent, under förutsättning att vi kan hålla och helst något öka dagens sysselsättningsnivå – även om det kan innebära att vi också får dras med en del av dagens brister.

Socialdemokraterna måste inse att välfärd kostar
Men det går definitivt inte att göra det med de skattenivåer som moderaterna tänker sig att komma ner till.

För socialdemokratin återstår att på allvar börja tala om att de välfärdskrav som människor ställer, för sin egen del och för att samhället i sin helhet ska fungera, de kräver att vi också är beredda att betala för dem. Och att vi inser att den kostnaden är högre än vad moderaterna låtsas om.

Social trygghet, för egen del och i samhället runt omkring oss, är nämligen inte gratis.

Anne-Marie Lindgren, utredningschef i Arbetarrörelsens Tankesmedja.