Hur kommer det sig att man från den högsta politiska ledningen anser att vi ska skriva under det så kallade Lissabonfördraget för att kunna skydda och utveckla den svenska modellen när våra motparter – arbetsgivare och politiska motståndare – också vill att vi ska skriva under, men för att kunna skrota samma modell.

Jag blir alldeles vindögd av att försöka begripa, och det är jag inte ensam om. Jag har verkligen försökt förstå vad Margot Wallström, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson menar, men gör det inte. Den oro de tre Byggnadsordföringarna framförde på debattsidan (LO-Tidningen nr 7) är äkta.

Det finns förvisso en enorm EU-skepsis hos byggnadsarbetare, men frågan måste tas på allvar.

Oavsättlig makt
Jag har lusläst utkastet till konstitution och jag ser ingenstans att det skulle lämna mindre av den politiska makten till oavsättliga jurister.

I stället öppnar man för parlamentet att ta över ännu mer, vilket kan låta som om politikerna tar tillbaka makten. Men så är det inte.

Jag kan garantera att en högermajoritet i EU-parlamentet kommer att låta domstolen avgöra ännu fler lokala arbetsrättstvister i medlemsländerna. Därför att makten över besluten kommer att fortsätta strömma över till EU, med de konsekvenser det medför i form av lägre röstetal och ökad passivitet. Man måste komma ihåg att all politik till sist ändå är lokal.

Svårt att tolka
Hur konstitutionen ska tolkas är beroende av vem som vinner EU-valet 2009, så enkelt är det. Men utgångspunkten är ju fortfarande den klassiska europeiska byråkratmodellen, där makten ligger utanför parlamenten.

Jag liksom många andra frågar oss fortfarande varför Sverige ska skriva under ett fördrag som syftar till en konstitution som tar ifrån oss nationell bestämmanderätt i så specifika frågor?

Kom nu inte med några petimetersynpunkter om att det inte är en konstitution. Alla inblandade vet ju vad det är.

Ge mig inte heller de där argumenten om att vi måste vara med för att stärka arbetstagare i andra länder. Hur ska vi kunna hjälpa dem om vi samtidigt försvagas?

Jag ser ett oroväckande samband mellan länders inträde i unionen, och införandet av löntagarfientlig lagstiftning, stärkta arbetsgivarorganisationer och försvagade fack. Det är rätt uppenbart när man ser på medlemsländers fackliga organisationer. Kan inte det vara en varningsklocka?

Calle Fridén