KRÖNIKA. Kulturrådet får större befogenhet att jobba långsiktigt med stödet till fri scenkonst. Det blir lättare att lova pengar.

Också Konstnärsnämnden får friare händer vid fördelningen av långtidsstipendier.

Förmodligen handlar det om en ny styrningsstrategi. Besluten flyttas från kulturdepartementet till ett litet antal fördelningsmyndigheter, som förväntas jobba närmare det konstnärliga verksamhetsgolvet.

På så vis minskas uppbundenheten till budgetåret. Och förmodligen även den decemberångest som varit en del av tillvaron för den fria kulturen. Kommer vi att finnas till om ett år?

Man kan gissa på bättre kreativa förutsättningar för dem det satsas på. Men också att fler blir helt utan. Att urvalsprocessen blir strängare.

Politik och konst
Och det är här man kan börja oroa sig för att borgerliga fördomar mot politisk konst kan komma att få genomslag i beslutsprocessen. Att tanken att politik och konst ska hållas isär kommer att ge ett försteg för mer rent estetiska projekt.

Medan de mer skitiga sammanblandningarna av politisk teori och konstnärliga uttryck kan komma att sorteras bort. Inte som censur, snarare i en långsam utstötningsprocess som kan sammanfattas ”det snällares överlevnad”.

Hatet mot vänstern
En extra kraftfaktor i detta sammanhang är borgarnas illa dolda hat mot folkrörelserna, förstärkt av att den vinstmaximerande samtidsandan inte alls förstår sig på såna värden som ideellt arbete och folkbildning.

Studiecirkelverksamhet till exempel är dels politiskt suspekt, dels går den inte att tjäna några pengar på, eftersom den största insatsen är gratis värden som intresse och bildningstörst.

Jag och många andra är oroliga för att alltsammans kommer att raseras via en kommande statlig offensiv, kanske i samband med höstbudgeten. Att det väntar rena mobbningen mot folkbildningen.

Exemplet Folkets hus och parker
Ett förebud som har att göra med ovannämnda brist på långsiktighet är hur Folkets hus och parker blivit behandlade av Kulturrådet. Först efter drygt ett kvartal, när alla projekt redan är igång, får de utan några motiveringar besked om ett minskat anslag på en miljon.

Det är en oförskämd ja ringaktande markering att dra ut så länge på beskedet. Förutom att nerskärningen är en dålig bedömning, nu när Folkets hus och parker fått modern medvind i form av den lyckade satsningen på visningar runtom i landet med digital teknik, t ex från Metropolitanoperan i New York.

Bland Alliansens fotfolk och i deras tankesmedjor finns ett kraftigt hat mot själva företeelsen Folkets hus. Den röda fanan är ett rött skynke. Och min poäng är denna: när styrningen av kulturpengarna hamnar hos en enda instans, kan dunkla drivkrafter och hat lätt få genomslag.

Till exempel om en styrelse innehåller handplockade kulturhatare med omvittnat agg mot samspelet mellan konst och samhällskritik.