KRÖNIKA. Ännu en bekräftelse på att den fria rörligheten väger tyngre än arbetstagares rättigheter. Så har den så kallade Rüffert-domen, som EG-domstolen avkunnade i början av april, beskrivits i Sverige.
Besvikelsen över utgången i det svenska Lavalmålet har ökat efter att domstolen ännu en gång tycks ha låtit arbetsgivares friheter väga tyngst, och därmed förstärkt de nyliberala dragen i EU på de ”sociala” hänsynens bekostnad.
I Rüffertmålet var det definitivt inte tal om några särregler för utländska arbetsgivare.
Den tyska delstaten Niedersachsen hade helt enkelt tillämpat sin lag om offentlig upphandling. Enligt denna lag skulle entreprenörer anlitas bara om de lovade att betala sina anställda minimilöner enligt det kollektivavtal som gällde i den aktuella sektorn och på den aktuella orten.
Sträng inskränkning
Detta var en alltför sträng inskränkning av den fria rörligheten, menade EG-domstolen. Bland annat för att det bara var vid offentlig upphandling, inte vid all typ av tjänsteverksamhet, som det aktuella kollektivavtalet måste tillämpas.
Det sätter fingret på något som är väldigt intressant. När motsättningen mellan å ena sidan fri rörlighet, eller fri marknad, eller något annat ideal som förknippas med nyliberalismen, och å andra sidan sociala värden beskrivs framstår det ofta som om den ekonomiska friheten är närmast ”naturlig”.
Om inga klåfingriga aktörer lägger sig i antas marknaden fungera av sig själv på ett effektivt sätt. Även om det ur ett radikalt perspektiv kan uppfattas som mer eller mindre människofientligt i många fall.
Marknader konstrueras
Men Rüffertdomen, och otaliga andra beslut, visar att det inte är så enkelt. Marknader – oavsett om de har nyliberala förtecken eller inte – konstrueras hela tiden, politiskt och rättsligt.
Man hade mycket väl kunnat se delstaten Niedersachsens krav vid offentlig upphandling som uttryck för en marknadsaktörs fria val.
Lika väl som jag är fri att köpa kaffe hellre än te om jag vill det, kan väl en upphandlande myndighet få föredra entreprenörer som följer ett visst kollektivavtal. Att myndighetens hållning har sin bakgrund i demokratiskt fattade beslut borde åtminstone inte göra saken sämre.
Men så ser inte EG-domstolens fria marknad ut. Genom beslut som deras skapas en marknad där lägsta pris är den främsta prioriteringen för alla som köper tjänster, även om en sådan marknad inte existerar från början.
Och liknande beslut fattas hela tiden, både i EU och i andra forum. Samtidigt som andra typer av beslut också fattas, och är fullt möjliga.
De politiska alternativen utgörs inte av antingen en fri, nyliberal marknad eller en reglerad marknad med inslag av rättvisa. Valet står mellan två olika typer av reglering.
Om nyliberalismen tvingades stå för det, skulle den kanske förlora lite mer av den legitimitet den faktiskt tycks ha.
Hanna Pettersson
studerar juridik i Lund
Skriv till debattredaktören
