KRÖNIKA. Den bärande jämförelsen i Sverker Lindströms bok Det stora sveket (Atlas förlag) är Berlinolympiaden 1936 och Beijingolympiaden 2008.

Visst finns likheter. Liksom mellan dagens Kina och stasi-Östtyskland, apartheidens Sydafrika eller slaveriet i alla tidsåldrar.

Statligt våld uppvisar helt enkelt inte särskilt mycket variationer.

Men vad säger egentligen liknelsen, som hos Lindström både är utförlig och underförstådd?

Jag tycker den är olycklig, eftersom den gör problematiken så absolut. Litegrann som att säga att Djävulen är inblandad.

Sånt blockerar tänkandet.

Det räcker inte att visa rumpan
Mycket produktivare är ett annat tankespår, som fortsätter kartläggningen av världshandelns mekanismer i Gränslösa kläder (Atlas 2004).

Nämligen att vi tack vare den globala kapitalismen är direkt förknippade med förtrycket.

”Det är [en miljon unga låglönekineser] som i praktiken bygger en stor del av vårt ökande svenska välstånd. Det är de som skapar möjligheterna för oss att med våra relativt höga inkomster kunna köpa mer och mer av eftertraktade varor som blir billigare och billigare.”

Dom är här, skulle man kunna säga med en retorisk överdrift.

Då blir det ytligt med alla kampanjer som kräver att våra politiska och idrottsliga representanter ska visa rumpan under invigningsceremonin och på så vis rädda Tibet.

När orättvisorna i Kina nu hamnar i strålkastarljuset (och Lindströms bok ger förkrossande dokumentation) är den viktigaste insikten att de finns där för vår skull, för att vi ska kunna förverkliga oss själva genom masskonsumtion.

Tibetansk buddhism i skobutiken
Så istället för bojkott och protester utförda av andra: pröva urskillning. Metodisk prövning: var kommer det här ifrån? Hur mycket ofrihet finns inbakad i det låga priset?

Inköpen kan bli en övning i vad buddhisterna kallar ”mindfulness”: att helt och fullt vara här och nu. Vari ingår även världsekonomin. Lidandet i världen.

En annan läxa att utvinna ur Det stora sveket – som läst på det här sättet borde kunna döpas om till ”De många små sveken” –  är följande:

Å ena sidan brotten mot mänskors liv och frihet. Handeln med organ från folk som dömts till döden efter parodiska rättegångar. Repressionen mot oliktänkande. Det må vi protestera emot kontinuerligt. Med ord och med plånboken.

Å andra sidan själva uppdelningen mellan bättre och sämre folk. De som jobbar och de som konsumerar. En bild av det moderna klassamhället. En spegel buktig som jordklotet där man plötsligt får syn på sig själv och sin plats i alltsammans.

Vilka i dagens Sverige är sämre folk? Hur många är de? Hur går uppdelningen till?

Vad gör vi av vår frihet?
Jämsides med bojkotter och protester genomförda av utskickade representanter: låt OS bli en plats för reflexion. På andra områden också. Doping och skönhetsjakt/framgångskult. Är inte det sidor av samma mynt?

Och yttrandefriheten. Som ideal, sure, men vad använder vi den till? Åsiktskonsumtion?