Någon som ännu minns begreppet ”dynamiska effekter”? Det var populärt i 1980-talets skattedebatt, och användes av moderaterna – med stöd av en del ekonomer – som argument för att man visst kunde sänka skatterna utan att finansiera det med motsvarande nedskärningar i utgifterna.

För om man sänkte skatterna skulle det löna sig mer att arbeta, och när folk arbetade mer så ökade skatteunderlaget, och då fick man in lika mycket i skatt som tidigare.

Mot detta anförde ett antal tvivlare att sänkta skatter lika gärna kunde leda till att folk arbetade mindre. För om man fick mer kvar i den egna plånboken, kunde man ju minska sin arbetstid utan att behöva minska sin standard.

Tid vägs mot pengar
Valet att arbeta mer (eller mindre) är nämligen en fråga om att väga tid mot pengar.

Alla som av eget val arbetar deltid har gjort avvägningen att mer tid för, exempelvis, barnen är viktigare än mer inkomster. Och om tid snarare än pengar är bristvaran är det knappast troligt att man väljer att lägga mer tid på att jobba om skatten sänks.

1980-talets debatt försvann och de dynamiska effekterna råkade i vanrykte, vartefter praktiska erfarenheter av ofinansierade skattesänkningar visade att vad som uppstod inte var fler jobb utan bara ett vanligt tråkigt budgetunderskott.

Otur med tidpunkten
Men idén att sänkta skatter får folk att jobba mer lever envist kvar på den borgerliga kanten. Nu har de fyra partiledarna i en DN-artikel aviserat ytterligare sänkningar av inkomstskatterna ”så att det ska löna sig att arbeta mer”.

Nu hade regeringen litet otur med tidpunkten för sin artikel. Samma dag den publicerades kom nämligen Arbetsförmedlingen (före detta AMS) med ett pressmeddelande om arbetsmarknadsläget, som hade rubriken ”Tydlig minskning av lediga jobb”.

Det inleddes med att ”försvagningen av arbetsmarknaden blir nu allt tydligare i hela landet” och fortsatte med att nedgången i arbetslösheten nästan upphört och att den på några månaders sikt sannolikt ökar.

Så även med den gamla invändningen att sänkt skatt lika gärna kan leda till att man jobbar mindre återstår frågan var alla de där extra arbetstimmarna och extrajobben, som skattesänkningen ska stimulera, finns någonstans.

Bör vara försiktig med löften
För antalet arbetstimmar i ekonomin bestäms ju inte bara av människors vilja att arbeta, utan också av hur många jobb det finns. Och på den punkten finns det alltså skäl att i dag vara litet fundersam och inte ställa ut för stora löften om snabbt ökande möjligheter till ytterligare jobb.

Alla regeringar brukar tillskriva sin egen politik äran av hög sysselsättning. Så att de fyra partiledarna stolt beskriver ”den goda sysselsättningsutvecklingen och statsfinansernas styrka” som en följd av ”de åtgärder alliansregeringen vidtagit” är naturligt.

Men alla kloka regeringar – låt vara att man kan hysa vissa tvivel på att dagens borgerliga kan räknas till den kategorin – bör vara medvetna om att retorik är en sak, verklighet en annan.

Och verkligheten är att det är högkonjunkturen, inte regeringspolitiken, som svarat för den kraftiga tillväxten av jobb de senaste åren. Flertalet av de nya jobben kom INNAN borgerlighetens skattesänkningar och nedskärningar i välfärdssystemen trätt i kraft – och nu, när de fått fullt genomslag, planar alltså sysselsättningsökningen ut.

Jobbavdraget som morot
Bara det borde stämma till viss försiktighet i utfästelserna om skattesänkningarna ska leda till ännu fler jobb. Den moderata ”jobbpolitiken” har dessvärre inte heller utformats för att stärka motståndskraften mot en lågkonjunktur.

Syftet är primärt att (försöka) öka utbudet av arbetskraft, med jobbavdraget som morot och försämrad a-kassa som piska; ingendera har effekt i läget där problemet är bristande efterfrågan på arbetskraft. De få åtgärder man vidtagit för att öka efterfrågan handlar om skattesubventioner, som i praktiken främst stöder den typ av privat konsumtion som är det första människor drar ner på, när konjunkturen börjar försvagas.

Varken hushållsnära tjänster eller hamburger- och kaféjobb – som får merparten av subventionerna till arbetsgivare som anställer ungdomar – ger någon ekonomisk stadga i en lågkonjunktur och stärker inte den internationella konkurrenskraften.

Gammalt recept
Skattesänkningar som bot mot en lågkonjunktur är ett överspelat recept från 1950- och 60-talen. I ett längre perspektiv skapar de dessutom allvarliga problem att upprätthålla den sociala välfärden.

För som alla borde veta står vi inför ökande krav på de skattefinansierade tjänsterna, främst beroende på den växande andelen äldre men också på kraven från utbildningssektorn. Inom mindre än tio år har vi ett tydligt behov av ökande skatteuttag, och det växer ytterligare något decenniet därefter.

I det perspektivet vore det betydligt förnuftigare att använda dagens starka ekonomi till att förbättra äldreomsorg och äldresjukvård, både för att förbereda sig för de ökande behoven vi vet kommer – och för att täcka de brister som finns redan i dag.
Det ger dessutom jobb!

Ann-Marie Lindgren
Fristående kommentator
Skriv ett e-postbrev till politiska redaktören