KRÖNIKA. När vår finansminister Anders Borg diskuterade höjningen av skatten på alkohol och tobak använde han argumentet att det var för folkhälsans skull. En höjd skatt skulle leda till minskad konsumtion.

I detta fall skulle en politisk prishöjning på en vara ge tydliga effekter på efterfrågan på varan. Här kan man säga att vår finansminister håller sig till gängse ekonomisk teori.

Det finns dock ett område där Anders Borg inte tror på några effekter av en politiskt styrd prishöjning. Det är den prishöjning på fackligt medlemskap som regeringen införde tidigt, redan den 1 januari 2007.

Här frångår finansministern all hänvisning till ekonomisk teori, forskning eller till faktisk empiri. Regeringen fördyrade det fackliga medlemskapet genom att avskaffa skattereduktionen för fack- och a-kasseavgift samt genom att höja den tvingande egenavgiften till a-kassan.

Kraftig höjning av avgifterna
För en lågavlönad deltidsarbetande i butik med runt 15.000 kr i månadsinkomst innebar den samlade effekten en prishöjning på hela 140 procent. Att en sådan plötslig prishöjning inte skulle ge några som helst effekter på efterfrågan av fackligt medlemskap torde stå utom allt rimligt tvivel. Man behöver inte vara ekonom för att förstå det.
 
Men si detta samband ser inte Anders Borg. I en intervju för TT apropå medlemsraset i fackföreningarna avvisar han ett sådant synsätt.

Istället attackerar han dem som drabbats av problemet för att de hänvisar till denna politiska prishöjning på medlemskapet.

”Det är ju en populär modell för den som inte klarar sig så bra att skylla på någon annan. Men det är också klart att LO inte företräder sina medlemmar på ett bra sätt”, säger finansministern. Han fortsätter sitt resonemang med följande: ”… om fackföreningsrörelsen har svårt att modernisera sig och inte uppfattas som attraktiv och spännande för löntagarna, så är ju det inte minst ett stort problem för fackföreningsrörelsen”.

Förövaren skyller på offret
Om detta sätt att resonera kan man ha många synpunkter. Den uppenbara är att det går bra att hänvisa till ekonomisk teori när det passar ens syften, men inte annars. En annan är att skillnaden mellan retoriken och den faktiskt förda politiken som syftar till att dölja det egentliga syftet – att försvaga löntagarna och bana väg för en låglönemarknad – nu nått nya höjder.

Det som ger mig mest obehag är att förövaren som åsamkat problemen skyller på offret som drabbats av dem. Det skapar olustiga associationer till hur makten i alla tider försökt stämpla och marginalisera dem som drabbas av repression.

Det kända mönstret är att maktens propagandister fortsätter att attackera facket som gnällspikar. Målet är att fackliga företrädare ska känna skam för att de säger det sanna och därför istället ska ta på sig ansvaret själva. Då har makten fått som den vill.

Stefan Carlén
Ekonom på Handelsanställdas förbund
Skriv ett e-postbrev till debattredaktören