/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/kyrkagard_1408.jpg
En av många krigsveteraner sörjer sina döda kamrater på en krigskyrkogård i  Normandie. Foto: Laura Rauch/Scanpix.

ORIGINALDIKTER. En anda av hågkomst som uppdrag finns i Håkan Boströms nyskrivna svit från en resa till de trakter i Normandie som fortfarande bär på minnet från de allierades invasion i juni 1944.

Genom att blanda nu och då till en intrikat väv säger författaren nånting om vad som är viktigt i livet.

Fyra avsnitt ur Boströms gobeläng på sammanlagt tolv dikter har publicerats på LO-Tidningens kultursida under vintern, och återges nu även här nedan.

+

Tidigt en morgon kommer jag från högplatån till stranden,
en man vallar sin hund utmed en öde kust, sjöfåglar
övervakar vågornas oupphörliga färd mot land.


Ingen riskerar längre att lemlästas av försåtligt dolda
minor bland klapperstenarna, inga liv ändas av
kulsprutekärvar från platåns pansargravar men
i friden denna morgon vid Atlantvallens yttersta


fäste drar ändå en isvind genom strandgräset, som minns
det ännu junimorgonen då sandstranden fylldes av
granateld och sönderskjutna, lemlästade kroppar.


+

Att kliva ner i den välbevarade bunkerns kalla fästning
och sakta vänja sig vid mörkret är att stiga in i en
värld där sista tyska kommandot ännu inte ekat ut.

Den långsmala öppningen, ögat mot havet väntar än
att invasionsarmadan ska fördunkla horisonten.
Vaksam, innesluten i bunkerns tystnad och mörker
iakttar jag besökarna som skymmer min havsbild.

Med ögon bländade av sol trevar jag som en blind utmed
betongväggen, innan paniken griper mig klingar unga
röster, jag känner kroppar som leder mig ut i ljuset.

+

Ett par åldringar, fler minns inte längre Victor, svenskens
pojke som aldrig kom tillbaka till den lilla, blåsiga,
undanskymda staden på Pennsylvanias landsbygd.

Det kom brev från södra England, som fadern visade.
De förberedde sig, lärkor sjöng under himlens fäste,

träd och buskar stod åter gröna, så mycket mer
skrev han inte, infanterisoldaten i första divisionen.

Han väntade i timmar, spydde i den hårt krängande
landstigningsbåten, såg kusten, träffades, drunknade.
Ett vitt kors bär namnet, Victor Peterson, June 6 1944.

+

Ord kom aldrig över hennes läppar, tystnaden var
hennes bundsförvant. Hon bar minnen som
tyngde lika djupt som om hon bar golgatakorset.

Vid resterna av batteriet och de bombade bunkrarna
vid Longues-sur-Mer vände hon aldrig blicken
ut mot havet, såg inte glittret i vågorna, hörde
inte fåglarnas rop när vinden tog dem i sin famn.

Hon behövde aldrig söka efter graven på den tyska
krigskyrkogården La Cambe, stod länge med
böjt huvud vid en av de över tjugotusen gravarna.

Håkan Boström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen