/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/narvakvinna_1408.jpg
– Efter 150 år är det slut. Det är ofattbart, jag trodde regeringen skulle rädda företaget, säger Zoja Ryzhikova. Foto: Anna Wahlström.

1995 tog svenska ägare över Krenholms textilfabriker i Narva. De togs emot som räddare i nöden. I dag är besvikelsen stor.

– Aldrig kunde jag tro att det skulle sluta så här. Aldrig!

Zoja Ryzhikova har gjort fint i vardagsrummet hemma på Rachugatan i utkanten av Narva i Estland. Hon har putsat akvariet, hon har målat sig själv. Till och med katten Leo ser nyborstad ut. När hon väl sätter sig i fåtöljen och berättar om livet som väverska på Krenholm skär orden mot allt det helgfina.

– De nya ägarna kom med sådana löften. Affärsplaner, fina diagram… Något sådant hade vi aldrig sett förut. På Sovjettiden talade inte ledningen med arbetarna, då var det bara att producera.

– Men vad blev det av alltihop? Min man Valerij, som är elektriker på Krenholm, får sluta imaj. Själv blir jag arbetslös i juni. Barnen vill läsa vidare efter gymnasiet, men nu vet jaginte hur vi ska ha råd med avgifterna på högskolan.

Klänger sig fast
Om framtiden vet Zoja Ryzhikova bara att den blir svår. Ännu några månader ser hennes vardag ut som den har gjort de senaste 27 åren, och hon klänger sig fast vid den så länge det går. Klockan halv sex på morgonen går hon upp och ger mat åt fiskarna, katten och de morgontrötta barnen i tur och ordning. Kvart över sex går bussen in mot stan.

Vid sjutiden klär morgonskiftet om. Sedan tar Zoja och hennes kollegor över från nattskiftet och kollar vävstolarna, så att ingenting halvfärdigt sitter kvar.

Dammet virvlar i solljuset
Dörren går upp till Gamla väveriet på Krenholm. Vi träder in i en värld vi inte trodde fanns. Inte längre. Inte i Europa. Bullret och värmen slår emot oss som en vägg. Raderna av vävstolar verkar ändlösa. Dammet virvlar runt i solljuset, som strilar in genom smutsiga fönster på fabrikens långsida.

Var har vi sett den här bilden förut? Kanske i en historiebok om industrialismens barndom. Det tar någon minut för ögonen att vänja sig.

I tofflor och rock, märkt av 25 år bakom vävstolarna, dyker Svetlana Afanasieva upp ur larmet. Vi glor fortfarande fåraktigt, som om hon inte vore helt verklig.

Började direkt
Verklig är hon förstås. Också hennes problem är verkliga. Hon skriker för att överrösta vävstolarnas dunkande:

– Jag gick textilutbildning på gymnasiet i Narva och fick jobb på Krenholm. Som de flesta andra tänkte jag arbeta här tills jag blir pensionär.

– Den 11 juni blir jag arbetslös. Jag är 47 år och har två barn att försörja.

66 vävstolar är igång under förmiddagsskiftet. Svetlana Afanasieva sköter dem tillsammans med Tatjana Lisitsyna, också hon väverska sedan 25 år.

– Vi hade sådana förhoppningar när svenskarna tog över, säger hon. De skulle rädda jobben. Nu kan jag inte se att de förde något gott med sig.

Bitterheten ligger som en skugga
Besvikelsen på svenskarna går igen i frottéväveriet, spinneriet och andra avdelningar på Krenholms väldiga fabriksområde. Bitterheten över nedläggningsbeslutet ligger som en skugga över ansiktena.

”Ägarna har slutat bry sig”, säger flera. Ryktena går om att fabriksbyggnaderna, som köpts loss av Borås Wäfveris huvudägare, ska bli ett nytt Las Vegas.

Andra Krenholmanställda nyanserar bilden. För Julia Dmitreva, som är den främsta fackliga företrädaren på Krenholm i Narva, var åren i början av 1990-talet en mardröm. Efter Sovjetunionens sammanbrott och Estlands självständighet bröts företagets förbindelser med de gamla kunderna, liksom med bomullsleverantörerna i Centralasien. Allt stannade.

– Uppsägningar förekom inte under Sovjettiden, förklarar Julia Dmitreva. Det var nytt för oss. Någon a-kassa fanns inte. Vuxna män kom in på fackexpeditionen och grät.

Svenskarna möttes med lättnad
Den estniska regeringen, som tog över Krenholm, sade upp alla anställda i Ivangorod. Så heter samhället på den ryska sidan gränsen, som går bara hundra meter från fabrikerna. När Borås Wäfveri köpte Krenholm den 1 januari 1995 hade antalet anställda minskat från 11.800 till omkring 6.000.

– Mot den bakgrunden tog vi emot de svenska ägarna med lättnad, säger Julia Dmitreva. Vi kunde tro på framtiden igen.

– Borås Wäfverier räknade förstås med låga löner, det var därför de kom hit. Men det första kollektivavtalet vi slöt var bra, bättre än under sovjettiden.

I dåligt skick
Meningarna går isär om hur väl Borås Wäfveri sedan har tagit hand om Krenholm. Även en utomstående kan genast se att fabriksbyggnaderna, som ligger vackert på några öar i Narvafloden, är i dåligt skick. Färgen flagnar, i de röda tegelbyggnaderna från tsartiden lika väl som de smutsgrå från Sovjettiden.

– Men de nya ägarna har utvecklat produktionen, säger Valentina Wilman, arbetsmiljöansvarig och facklig företrädare vid den fabrik där väven bleks och färgas. Hon räknar upp en rad maskiner som kommit hit från nedlagda svenska textilfabriker.

Arbetarna tog över
På en del av dem finns den svenska varningstexten fortfarande kvar. Krenholm har bland annat fått utrustning för att göra tre meter bred väv, något som få väverier klarar. Det skulle ge nya kunder. Arbetarna i Narva har också fått ta över produktion från Borås, Skene och andra orter där svenska textilarbetare har förlorat sina jobb.

Å andra sidan har avståndet mellan koncernledningen i Sverige och produktionen i Narva skapat problem. Zoja Ryzhikova beskriver hur många maskiner från Sverige har stått stilla därför att personalen inte har vetat hur den ska handskas med dem.

– Arbetsmiljön har blivit sämre när vi gått från att väva mycket tyg av samma sort till att ställa om för varje ny order, säger Zoja Ryzhikova. Själv fick jag lära mig tre nya maskiner på ett år. Vi har känt en press som inte funnits tidigare. Många har fått klåda och hosta av de nya trådar vi börjat använda.

En oomtvistad fördel med just svenska ägare är att facket behandlas väl. Det är inte självklart på estniska arbetsplatser, betonar de förtroendevalda, varav flera arbetar fackligt på heltid. Borås Wäfveri har hållit emot kraven på löneökningar, men följer lagar och kollektivavtal till punkt och pricka.

Färre order
De första åren med nya ägare tycks försäljningen ha gått hyfsat. Men någon gång efter år 2000 kunde alla se att något var fel. Allt färre order tecknades. Det blev obehagligt lite att göra i fabrikerna.

Ända sedan Krenholm grundades 1857 har företaget haft arbetarbostäder och eget sjukhus. Nu lades sådana kringverksamheter ner.

Men det räckte inte.

Första industrinedläggningen drabbade det gamla spinneriet med 300 anställda. Arbetarna hängde ut en svart flagga på fabriken. Strejk var dock aldrig aktuellt, enligt Julia Dmitreva, som framhåller att familjeförsörjare fick företräde till jobb, och att de äldre fick avtalspension.

Mängden order har fortsatt att krympa. Att fler jobb skulle bort låg i luften. Men inte att alla väverier och spinneriet skulle bort i ett slag. Zoja Ryzhikokva minns:

– Vi fick höra det på tv. Det var en chock. Hela kvällen ringde vi varandra och frågade om det kunde vara sant. En del grät.

Lönerna anses för höga
Från juni 2007 till juni 2008 försvinner 1.900 jobb. Borås Wäfveris förklaring är enkel: Att producera i Estland har blivit för dyrt.

– De två senaste löneavtal vi har skrivit på ger 15 procent per år, säger vd Kenneth Udd. Jämfört med 1995 har förutsättningarna förändrats radikalt.

Krenholms läge förvärrades ytterligare då vattenverket i Narva i ett slag fördubblade avgiften för vatten och avloppsrening. Energikostnaderna har stigit med 15 till 25 procent per år.

Ännu en missräkning är den ryska marknaden. Borås Wäfveri hoppades på Sankt Petersburgsområdet, där Krenholms varor är välkända, och startade ett bolag i Sankt Petersburg förra året. Men i april 2007, när estniska myndigheter flyttade en staty av en sovjetisk soldat från centrala Tallinn till en krigskyrkogård, gick allt om intet. Ryssland straffade Estland med hårda handelshinder.

Låga löner
Men huvudskälet till att väverierna och det återstående spinneriet läggs ner är alltså de ökade kostnaderna i Estland. Kvar blir fabriker för blekning, färgning och sömnad.

– Hur duktiga vi än är kan vi inte tävla med asiatiska tillverkare om att göra råväv, hävdar Kenneth Udd. De har låga kostnader, och ändå bra kvalitet.

Men att lönerna skulle vara problemet vill få anställda vid Krenholm hålla med om. Med estniska mått är de lågavlönade. Textilarbetarna tjänar 5.000 till 6.000 estniska kronor i månaden, vilket motsvarar mellan 3.000 och 4.000 svenska kronor, medan vanliga arbetarjobb i Tallinn ger det dubbla.

Julia Dmitreva bekräftar att lönerna höjts med 15 procent om året i de två senaste avtalen.

– Arbetsgivaren var tvungen, säger hon.

Lönerna var så låga att duktiga tekniker, elektriker och andra specialister hade börjat försvinna till bättre betalda jobb. De anställda skyller i stället problemen på dålig ledning, marknadsföring och organisation. På Nya väveriet, där maskinerna redan har tystnat, tar fackordföranden Julia Bolonenkova emot med te, sötsaker och rågbröd med sill och ägg. Ordet ”marknadsavdelning” uttalar hon med en fnysning.

– Där sitter bara flickor med långa vackra ben som kan tala engelska! Vi har krävt att de skulle få prestationslön, men fått nej.

Spinneri med gamla anor
Spinneriet ligger i en mörk tegelbyggnad som stått pall sedan Krenholm grundades för 150 år sedan. Här heter klubbordföranden Larissa Zajtseva, som har varit Krenholm trogen i 39 år och sörjer att hon inte får fira 40-årsjubileum. Krenholms kvalitet är högre än de asiatiska tillverkarnas, hävdar hon, och det borde motivera högre löner.

Men efter en stunds samtal medger Larissa Zajtseva att konkurrensen från Asien är svår. ”Vi kan ju inte jobba för en skål ris om dagen.”

På fabriken där tygerna bleks och färgas – det som kallas ”finishing” på textilspråk – har Valentina Wilman insett samma sak. Hon har gått runt med Ikeas inköpare och med egna öron hört dem säga: ”Bra. Men det här köper vi billigare i Indien eller Kina.”

Chansning av företagsledningen
För fabriken som bearbetar tyget finns det fortfarande en framtid. Det gäller också Krenholms stora syfabrik. I en ny, skinande ren byggnad sitter kvinnor i långa rader och syr handdukar och gardiner under koncentrerad tystnad. Men när väverierna och det kvarvarande spinneriet stängs i sommar ska råväven köpas in från Asien. Många Krenholmanställda är skeptiska till den strategin.

Fördelen av att ha egna väverier, som snabbt kan ta fram små partier av speciella kvaliteter, går förlorad.

– Det är en chansning från företagsledningen. Vi vet inte om det går, vi har ju aldrig arbetat med andra tyger än Krenholms egna, säger Valentina Lvova, fackets representant i syfabriken. Osäkerheten gör att duktiga sömmerskor redan slutar och tar andra jobb.

Svenskarna står lågt i kurs
Just nu står alltså de svenska ägarna inte högt i kurs bland Narvas textilarbetare. Men ju mer de berättar, desto tydligare blir det att deras besvikelse inte bara handlar om förlorad försörjning. Minst lika mycket bottnar den i sårad stolthet. Ett ord återkommer hela tiden: ”obidno” – ”sårande, kränkande”.

I 150 år har Krenholm tronat vid floden Narva som en stad i staden, med egna bostäder, sjukhus, dagis, transporter och mycket annat. Med 12.000 anställda har Krenholm uppfattats som ett orubbligt imperium.

Ett jobb här har varit prestigefyllt. Det har givit gemenskap och livslång trygghet. Allt detta har gått förlorat. Den förlusten sammanfaller med en annan: den av ryssarnas och ryska språkets särställning i Sovjetunionen. I Narva talas bara ryska, men nu kan även Krenholms anställda bli tvungna att lära sig estniska.

Mönstret upprepas
När välståndet har vuxit i västvärlden har textilindustrin flyttat till länder med lägre löner. Det mönstret upprepas nu i Narva. Jobben från Sverige räckte ett drygt årtionde, nu flyttar de vidare.

Borde vi egentligen gratulera Estland till att textiljobben försvinner, som ett kvitto på landets snabba ekonomiska framsteg?

– Kanske det. Men omställningen är svår, suckar Julia Bolonenkova. Det är ont om andra jobb i Narva.

Det är sant. Men det är också ett faktum att många före detta anställda vid Krenholm har hittat nya jobb. Den estniska ekonomin har tidvis toppat EU:s tillväxtliga och går fortfarande bra. Företag i Tallinn och Loksa försöker redan värva arbetare från Krenholm.

Arbetarna vällde ut
När Julia Dmitreva går mellan Krenholms sekelgamla fabriker stannar hon till och minns sin ungdom. Hon sluter ögonen och ser framför sig hur fabriksområdet kryllar av folk.

– Hela tiden mötte man någon som hejade. Då skiftet slutade tjugo över tre fick gatorna stängas av för den lavin av arbetare som vällde ut från Krenholm.

Julia Dmitrevas halvslutna ögon visar att det är ljuva minnen. Men en stund senare, när vi talar om det nedlagda Gamla spinneriet, säger hon i nykter ton:

– Om man skulle öppna den fabriken igen skulle ingen komma tillbaka. Hårt arbete, fyrskift, låg lön… Nej, ingen vill ha de jobben längre.