/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/nokia_1408.jpg
Ett hänglås på Nokia-fabriken i Bochum i västra Tyskland. Foto: AP/Scanpix.

ANALYS. Ett meningslöst kontrakt på 2.860 arbetstillfällen spelar huvudrollen när Tyskland kräver Nokia på en halv miljard kronor. Men samtidigt pekar kontraktet på ett viktigt ansvar hos företagen.

1998 fick Nokia delstatligt stöd till sin fabrik i Bochum när politikerna ville säkra arbetstillfällen. Det ovanliga var att parterna också gjorde upp om hur många jobb stödet var värt. Uppgörelsen slutade på 2.860 heltidsanställningar för 41 miljoner euro (385 miljoner kronor).

När Nokia förra året meddelade att fabriken, trots att den gick med vinst, skulle läggas ned och verksamheten flyttas till Rumänien blev protesterna enorma. Och delstaten kräver nu tillbaka stödet. Med ränta.

Inget skämt
Enligt delstaten lyckades Nokia nämligen bara skapa 2.300 jobb. För svenska förhållanden låter överenskommelsen som ett aprilskämt. Inget företag utsatt för internationell konkurrens kan ju med bestämdhet säga hur många anställda som behövs i framtiden.

Ändå är det svårt att helt bortse från de etiska tankegångarna i fallet Bochum. Nokias fabrik går ju till och med fortfarande med vinst. Visserligen kan det förklaras genom att en liten vinst inte räcker till nyinvesteringar som behövs för att undvika att företaget ändå går omkull på sikt, om konkurrerande företag gör större vinster. Men det sticker i ögonen.

Drar vidare
En annan aspekt är bilden av Nokia som snyltare av skattemedel. När stödet via tyska skattepengar nu är slut så flyttar fabriken vidare till Cluj i Rumänien, som också har utlovat ett statligt stöd av invånarnas skattepengar till denna etablering.

EU-kommissionen beslöt i fredags att syna dessa pengar från David till Goliat, från EU:s fattigaste land till teknologivärldens mäktigaste bjässe Nokia, och se om stödet är förenligt med EU:s regler. Även i Sverige har företagens vilja till ansvar ifrågasatts. Den svenska inställningen att konkurrenskraft, produktion, konjunktur och försäljning ska styra utvecklingen förutsätter ju att också företagen ser till dessa faktorer och inte bygger en tillfällig verksamhet genom tillfälliga bidrag.

Att skriva kontrakt om antalet arbetstillfällen är meningslöst. Men när allt kan kokas ned till det lokala näringslivskontoret som räknar in satsningar på nya vägar, kontorslokaler, dagis, utbyggd lokaltrafik och badhus som försök att behålla företag och deras anställda, så måste företagen också ta ett rimligt ansvar för dem som sägs upp i svallvågorna efter strukturomvandlingen.