KRÖNIKA. Det kan gott sägas igen: betygsdebatten handlar bara på ytan om kunskap och sliskig moralism. Huvudmålet är att spara genom att ta bort allt som kostar pengar och ändå uppfylla baskraven.

(Just detta är kanske vår tids moraliska bottennotering: när lagar börjar uppfattas som beställningar). Inom vården är det likadant, fast där heter slagorden ”evidens” och ”forskningsanknytning”. Vetenskapligast är de behandlingar som kostar minst (pillerförskrivning + att se till att slippa besvärliga patienter).

Just därför hade jag gått och hoppats jättemycket på en bok som återupprättar tanken att olidliga psykiska villkor under spädbarnsåren kan ge upphov till hjärnskador.

Kanske en sån bok skulle kunna hjälpa till att återintroducera samhället i en psykiatri som av tids- och personalbrist blivit helt genom-medikaliserad.

Eller bidra till att problematisera neuropsykiatriska diagnoser som adhd. En ”uppmärksamhetsstörning” är ingen orsak, utan nånting som uppstår och levs i samspel med andra människor.

Eller bekämpa riktiga hokuspokusmyter som att depression skulle bero på serotoninbrist.

Fria fantasier om hjärnan
Så kommer boken, Kärlekens roll av Sue Gerhardt, ut på Karneval, ett renommerat politiskt förlag. Och hennes erfarenheter från barnpsykoterapi är guld värda, men själva anspråket på att beskriva hur psykiska störningar uppkommer infrias inte alls. Gerhardt har bara läsebokskunskap om neurologi och övergår därför hela tiden till fritt fantiserande. Det känns som att läsa om häxor, prinsessor och troll.

Bättre läsning för en vänster som vill förstå de här sammanhangen är en annan engelsman, Peter Fonagys Anknytningsteori och psykoanalys (Liber förlag). Den nämner bara hjärnan i försiktigt förbigående. Men den lär en att trygghet är att begripa sig på andra mänskor.

Läs också: Förtydligande av kritiken mot Gerhardt