Cullberg sätter fingret på problemen

Johan Cullberg. Foto: Natur och Kultur.

MEMOARBOK. Tonåring i 80-talets Borås. Mamma psykiatrikern stack till mig Johan Cullbergs klassiker Kris och utveckling. Jag minns det som en uppenbarelse. Någon som begrep. Kapitlet om tonåren ältades flitigt och lotsade i pubertetsdimman.

Sedan dess är boken en kär vän. Jag erbjuder den till var och varannan som rasat ner i olika livskriser – något som är en förutsättning för utveckling och självkännedom, för att låna författarens trösterika synsätt.

Tjugo år senare får jag chansen att stifta närmare bekantskap med min räddare i nöden. I sin nyutkomna memoarbok Mitt psykiatriska liv berättar Johan Cullberg – i dag 73 år och pensionerad professor i psykiatri – om sin världsbild och sitt engagemang.

Bokens första hälft skildrar uppväxten i biskopsgården och brodern och konstnären Erlands psykiska sjukdom. Den andra hälften speglar ett halvt sekels svensk psykiatrihistoria.

Det är fängslande läsning. Som alltid lyckas Cullberg skriva så att såväl fack- som lekmän har glädje av det. Han är hela tiden medveten om psykiatrikerns oerhörda makt – att frihetsberöva, ställa närgångna frågor och sätta in starka mediciner.

Cullberg sätter också fingret på en skiljelinje inom psykiatrin som han menar hindrar utvecklingen – mellan de som enögt lutar sig mot dagens kvantitativa akademiska forskning och de som tycker att förståelsen, erfarenheten och också den mer intuitiva människokunskapen har ett stort värde (ibland avfärdat som ”flum” trots goda resultat). Cullberg vill att de två synsätten närmar sig varandra.

Ur ett mänskligt perspektiv låter det klokt och självklart. Människans psyke är sammansatt och i många delar fortfarande outforskat. Johan Cullberg personifierar det öppna och respektfulla sinnelag som jag tror att varje patient önskar sig.

Jenny Åkervall
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören