LEDARE. Om någon för två årtionden påstått att svenska staten år 2008 skulle sälja Vin & Sprit för 55 miljarder till en fransk spritnasare hade han blivit utskrattad eller betraktad som mindre vetande.

Nu har det hänt. Och den som får kråma sig i strålkastarljuset efter genomförd affär är finansmarknadsminister Mats Odell. Det kan tyckas orättvist. Odell har ju ingen del i Vin & Sprits makalösa framgångar under senare årtionden. Det krävs ingen affärstalang för att auktionera bort en sådan guldklimp.

På borgerligt håll är en dogm att staten är olämplig som företagare. Men Vin & Sprit är ju ett strålande exempel på motsatsen. Det är ju tack vare att statlige ägaren trott på sitt företag och dess anställda som detta blivit en internationell framgångssaga.

Om de borgerliga fått som de velat hade Vin & Sprit sålts ut redan vid åttiotalets slut och då hade köpeskillingen varit en bråkdel av vad den nu blev.

Löjlig hyllning av Odell
Det kan vara värt att påminna om detta. Den borgerliga pressens hyllning av Odell är löjlig. Att göra sig av med framgångsrika företag som andra byggt upp är ingen konst; konsten är att bygga något nytt av egen kraft.

Om Pernod Ricards uppköp på längre sikt är bra för de anställda i Sverige är svårt att sia om. Odells förhoppning är att varumärket ”Absolut” är så förknippat med Sverige att den nye ägaren i välförstått egenintresse kommer att slå vakt om driften i Sverige.

Det kan vara sant, men förefaller inte självklart. Brännvin kan framställas var som helst i världen – och det ska till fina smaklökar för att ursprungslandsbestämma den rena spriten.

Amortera statsskulden
En fördel för fabriken i Sverige kan möjligen vara att den får tillgång till den nye ägarens internationella försäljningsorganisation. Ett skäl att sälja ut offentlig egendom kan vara att staten vill frigöra kapital för andra angelägna samhällsinvesteringar, som till exempel investeringar i bostäder,  energisystem, transporter och annan infrastruktur.

Några sådana planer säger sig dock  regeringen inte ha. Den tänker använda köpeskillingen till att amortera ned statsskulden. Med tanke på att Sverige efter Norge har den lägsta statsskulden i Europa är det en fantasislös idé; knappt mer begåvat än att stoppa pengarna i madrassen.

Men det är kanske lika bra att regeringen håller fast vid den linjen. Då kan den åtminstone inte slösa bort pengarna på dåliga affärer av det slag som Odell tidigare utmärkt sig för.

Naturlig arbetsfördelning
Man kan rentav säga att här finns en naturlig arbetsfördelning mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Socialdemokratin bygger genom framsynta investeringar upp lönsamma och välfungerande samhällsinstitutioner. De borgerliga säljer ut dem till det privata kapitalet.

Så är våra erfarenheter hittills. Till Odells försvar kan denna gång sägas att han åtminstone hade vett att ta rejält betalt, men det är som sagt ingen större bedrift att sälja ut det som andra byggt upp.