Hot om strejk skapar oro
ANALYS. Sjuksköterskornas överraskande nej till det frammejslade medlarbudet har skapat oro och osäkerhet inför fortsättningen. En strejk inom sjukvården kan inte längre uteslutas. Uttalanden från uppretade sjuksköterskor vittnar om en beredskap att ta till strid.
Parallellen till den senaste omfattande konflikten – i mitten av 1990-talet – med sjuksköterskorna inblandade är tydlig. Kraven minner om dåtidens och talet om uppvärdering hörs åter igen. Sjuksköterskorna försöker upprepa framgångsreceptet och åstadkomma ett betydande lönesprång i ett slag.
Men.
Det är en enorm skillnad mellan 1995 och 2008. Lönebildningen sker i dag på ett helt annat sätt. Industriavtalet finns och Medlingsinstitutet har skapats med en mycket tydlig instruktion – att verka för en väl fungerande lönebildning.
Accepteras inte längre
Normeringen av löneökningstakten är därför mycket tydligare än tidigare och överträdelser – kraftigare löneökningar än genomsnittet – hör till undantagen. Det finns helt enkelt ingen acceptans för att just sjuksköterskor i ett centralt avtal skulle gynnas framför alla andra inblandade.
Vårdförbundets gynnsamma löneutveckling kom heller inte omgående efter strejken på 1990-talet, utan under en följd av år med viss fördröjning. Drömmen om snabba stora lönekliv förblir därför en dröm, inte minst för stora grupper som sjuksköterskorna.
Kunskap och kompetens
Den stora vinsten med den förra konflikten låg i att placera sjuksköterskorna på den lönepolitiska kartan, att tydliggöra förbundets medlemmar. Allmänheten blev medveten om deras kunskap och kompetens.
Stödet utanför den egna gruppen betydde mycket för den snabbare löneutveckling som karaktäriserade förbundet under en lång följd av år. Det fanns helt enkelt en betydande acceptans i omvärlden för en uppvärdering av deras arbetsinsatser.
Kampen har hårdnat
I dag är det inte alls lika säkert att omvärlden har samma grundpositiva inställning. Kampen om löneutrymmet har hårdnat och fler grupper eller yrkeskategorier känner sig manade att stiga fram och kräva uppvärdering. Gårdagens avtalskonstruktioner med ”korkavtal” och verksamhetspotter och liknande hör till historien och kan inte utnyttjas igen.
Att Vårdförbundets ledning blev ”överkörd” av sin extrakongress som vände ledningens beredskap att acceptera medlarbudet till ett kraftfullt nej har också skapat en trixig situation. Inte minst för förbundets ledning.
Förtroendekapitalet i förhållande till både arbetsgivare och medlare har förverkats till en del. Uppgiften att nå en överenskommelse som får allas underskrift blir därför svårare när och om överläggningarna fortsätter.
Förväntningarna värst
Men allra svårast är att få medlemsförväntningarna om kommande löneökningar att bli realistiska. Så länge en stor grupp tror att det finns mycket stora löneökningar att hämta i ett slag – ja så länge är konfliktrisken överhängande.
Vid en eventuell konflikt kan dock inte det lönemässiga utfallet avvika särskilt mycket från det som redan medlats fram och förkastats. Ramarna för vad som går att åstadkomma är givna och låter sig inte påverkas mer än marginellt.
Medlarnas uppdrag – trots att de inte utsetts av Medlingsinstitutet – utgår från de avtal som träffats eller medlats fram och innebär att den konkurrensutsatta sektorns löneökningstakt utgör normen. En avtalad löneökningstakt i paritet med övriga grupper på arbetsmarknaden är därför vad som finns i korten.
