Suzanne Brøgger, feministisk ikon sen 1970-talet, skriver om sig själv. Men en artskillnad, inte bara en nivåskillnad, finns mellan Brøgger och exempelvis Linda Skugge, Unni Drougge, Berny Pålsson, Fredrik Ljung och alla de andra som ger ut dokuromaner just nu.

Medan Brøggers jagiska intellekt är ett medium genom vilket världen strömmar, skriver Skugge med flera utifrån ett "jag" som saknar referenspunkter i livet utanför privatlivet.

ALLT handlar om "jag."

Vad "jag" tänker, tycker, känner och gör är lag i universum.

"Jag" är sig självt nog. Ingen nyfikenhet finns på den värld som existerar oberoende av "jag".

Det här är ett generellt tidssymtom. Alla lystrar närhelst reklam, media eller myndigheter talar till oss i termer av "mina val", "min helg” eller "min pension” och vart tog Irakkriget vägen? Irakkriget tillhör omvärlden, och ”min värld” slutar vid min mentala tomtgräns. Det gäller samtidsförfattare som alla andra, med undantag då av Brøgger.

Omvärlden fattas
Vissa av Linda Skugges böcker är bra. "Tal till min systers bröllop” är extremt bra. Genom upprepningar som: ”Vänta, det ringer!” och: ”Var har jag ställt bilen?” skapas ett maniskt textflöde som exakt speglar den desperata småbarnsmammans vardagsfeber. Men vid samläsning med Brøgger ser jag vad som fattas hos Skugge, och påminns om vad som fattas i den samtida svenska dokuromanen generellt. Vad som fattas är omvärld.

Kring Suzanne Brøgger finns en omvärld och hon vill ha den. Skillnaden ligger i Brøggers JA! till världen.

En av hennes böcker heter ”JA!”. Att tänka sig en Brøgger-bok med titeln ”NEJ!” känns befängt.

Den unga Brøgger sa JA! till sex, skrift och andra sånglekar. Den mogna Brøgger säger i senaste verket Sølve JA! till bildning, kultur och Gud.

Varför är allt en trasa?
Hon är ett tigerrandigt djur. Hon klöser: Varför blir danska skolbarn bara dummare ju äldre de blir? Varför sprider sig en enfaldig och farlig islamofobi i det yndiga landet? Varför är allt en trasa?

Och hon spinner: Långtifrån allt är nu en trasa noga taget. Barnet, verket, vännerna, maten, inga trasor där – däremot kärlek och precision.

Associativt svingar hon sig mellan ungdom och nu, husbehov och ande, intellektuell analys och trädgårdsgrävande. Hon gör det utan att tappa taget. Tappar taget gör man inte som frun till Sølve.

Hon skriver på plats, i byn Løve där hon bor sedan många år. Løve är navet. Sølve är Brøggers skolhus där. I Løve har hon sina universitet, sitt huvud, sitt hjärta och sin avstamp. Resten är världen. Och en kvinna som likt Suzanne Brøgger aldrig går ut i världen utan huvudbonad, förstår sånt som slöjfeminism bättre än vi som lallar omkring utan någonting på skallen.

Hårda domar
Brøgger är nu ingen man skulle vilja råka ut för.

När hon dömer är hon hård. Däremot kan jag tänka mig en middag med henne. Jag skulle väl sitta där och hålla käften som när jag lyssnar till hennes text. Ofta dippar den ner i poesin. Jag säger ”ner” eftersom jag uppfattar Brøgger som jordad. Andra må fladdra. Inte Suzanne.

Maria Küchen
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören