Talesättet bär – pengarna styr allt

En arbetare äter lunch intill en byggarbetsplats i Peking i mars 2008. Foto: AP/Scanpix.

ANALYS. Från många håll hörs kravet att Sverige och andra länder ska bojkotta OS i Peking. Men mer effektivt är en press mot det enda som betyder något: Kinas ekonomi.

”Only money matters”, bara pengar räknas, ska monetarismens högerinriktade ekonom Milton Friedman ha sagt. (Han fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1976, under protester vid prisutdelningen.)

Nu har han faktiskt aldrig sagt så, men hans bärande idé och det han många gånger upprepade var ”money matters”, pengar har betydelse. Penningens kraft är viktig och de politiska besluten är mindre viktiga om vi ska skapa en fungerande kapitalism utan irriterande inflation.

Utveckling tack vare ekonomin
I dag flödar kapitalet fritt över gränserna, handelshindren monteras ned och Friedman har till stora delar fått gehör. Och det är denna penningens frihet som har underlättat för Kina att träda in som maktfaktor i den globaliserade världsekonomin. I det läget kräver vi nu att den svenska truppen ska bojkotta sommarens Kina-OS.

Men är det verkligen dessa 60-talet personer i OS-truppen som ska få oss att känna att vi har gjort någonting för mänskliga rättigheter i Kina och Tibet? De personer som har ägnat liv och karriär åt att tävla och vinna ska skrinlägga sin ambition för att vi ska få frid. Det är ett offer med små insatser för oss andra. Visserligen blir symbolvärdet starkt om många länder deltar i bojkotten, men mer än en symbol vars budskap ganska snabbt förklingar blir det inte.

Bojkott med viss effekt
Vilken väg ska vi då gå om vi vill påverka situationen i Kina? Att vi som konsumenter börjar bojkotta kinesiska varor kan vara en början, men det kommer självständigt inte heller det att göra någon större skillnad. Bojkotten mot sydafrikanska varor under apartheidregimen brukar visserligen framhållas som lyckad.

Men i fallet Sydafrika fanns något mer: Även om Scania och några andra svenska företag bekymmerslöst handlade vidare med den vita apartheidregimen så fanns en starkt utbredd motvilja bland många västföretag att göra affärer med landet. Det är denna olustkänsla, eller kalla det hellre medvetenhet och samvete, som vi måste bygga in i våra ekonomiska relationer med Kina. Som det nu är matas vi i stället med glädjebudskap varje gång ett svenskt företag når en handelsöverenskommelse med Kina. Och att föreslå att Ericsson bör bojkotta Kina uppfattas nästan som skrattretande.

Ändå är det här, i kapitalismens hjärta, som vi måste agera. Om inte företagen själva gör det så måste politiker och konsumenter sätta press, naturligtvis i hela västvärlden.

Mer effektivt vapen
I fallet Sydafrika fanns inga handelshinder eller tullar, och det är omöjligt att sätta sig över den globala ekonomin. Men genom att bygga in en medvetenhet som i fallet Sydafrika och ständigt låta ett politiskt/demokratiskt och mänskligt samvete påverka varje ekonomisk transaktion med Kina kan skapa något som i slutänden ändå får ekonomiska konsekvenser för diktaturen. Det blir ett tryck som får mer bestående följdverkningar än en OS-bojkott.

För som Milton Friedman aldrig sa men ständigt citeras för: ”Only money matters.”