DEBATT. ”Utanförskap” var ett begrepp som basunerades ut av allianspartierna i valrörelsen 2006. I landet med en av de allra högsta andelarna av befolkningen i arbete förespeglade man folk att det i själva verket råder en ”massarbetslöshet” och att mer än en miljon personer är utan arbete och egen försörjning. Men är det sant?

Inte ens under sitt andra regeringsår har regeringen förmått klargöra vilka som omfattas av detta ”utanförskap”. Den enda redovisningen hittills finns i finansplanen för 2008.  Där anges att ”utanförskapet” är de som försörjs med olika sociala ersättningar räknat som ”helårsekvivalenter”, det vill säga alla dagar någon haft ersättningar räknas samman och omräknas till att motsvara helårsarbetskrafter.

Detta är en SCB-statistik som funnits sedan början av 90-talet, men som är avsedd för helt andra ändamål. Där ingår dagar med sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslösa dagar med ersättning från a-kassa eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och dagar med kommunalt försörjningsstöd.

Drygt en miljon svenskar
Vi blir alla del av dessa ”helårsekvivalenter” så snart vi lyfter sådana ersättningar. Till denna redovisning från SCB har regeringen i finansplanen räknat karensperioder och perioder med arbetsgivarinträde. Med denna definition påstår regeringen att ”utanförskapet” omfattar ca 1,1 miljon ”personer”.

Bakom dessa 1,1 miljoner ”personer” – eller som regeringsledamöter nu påstår 1,5 miljoner – finns enligt SCB nästan dubbelt så många individer. Men av dessa är det bara en fjärdedel som får inkomster från de aktuella ersättningarna under helt år, vilket i huvudsak gäller förtidspensionärer. Övriga hade även andra inkomster under året. För de allra flesta betalas ersättningarna under korta perioder av sjukdom eller arbetslöshet, som följs av inkomster från jobb.

Bara ett luftslott
1,1 eller 1,5 miljoner ”helårsekvivalenter” innebär självfallet inte att lika många finns i arbetslöshet eller i utanförskap, vilket regeringen ger sken av. De allra flesta som regeringen räknar som utanförstående arbetar bevisligen och försörjer sig själva.
Påståendet att mer än en miljon personer av den vuxna befolkningen befinner sig i ett ”utanförskap” och utgör en armé av ”massarbetslösa” är ett felaktigt och oansvarigt bruk av offentlig statistik.

Influensaepidemin som nu florerar innebär exempelvis att ”utanförskapet” enligt regeringens definition ökar, vilket visar den närmast löjliga avgränsning regeringen gjort.

Sjunkit sedan 1994
När skedde den stora ökningen av ”utanförskapet”? Naturligtvis var det under massarbetslöshetskrisen i början av 90-talet. Mellan 1990 och 1994 ökade antalet ”helårsekvivalenter” med nästan 60 procent eller från 731.000 till 1.154.000. Det var under borgerliga regeringsår. Därefter har antalet fortlöpande minskat.

Under 2006 minskade antalet helårsekvivalenter med 3 procent trots den kraftiga ökningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Minskningen fortsatte under 2007 till följd av den starka sysselsättningsökningen, men minskningen har avtagit i styrka sedan fjärde kvartalet 2006.

Snarare "innanförskap"
Detta handlar dock inte om ”utanförskap” i någon rimlig mening. Tvärtom speglar det ett ”innanförskap”, som trygghetssystemen är tänkt att vara när inkomsten faller bort till följd av arbetslöshet eller sjukdom.

Sverige och de nordiska länderna skiljer sig från många andra länder just i det avseendet att medborgarna är försäkrade mot sådant inkomstbortfall. Att de ”helårsekvivalenta” motsvarar ca en femtedel av den förvärvsaktiva befolkningen är inte unikt för Sverige. Andelen är ungefär densamma i Danmark och Norge och större i Finland.

Det är i länder med låg sysselsättningsandel och svaga sociala försäkringar som det av alliansregeringen definierade ”utanförskapet” är litet. Men vem vill ha det så?

Problemet med den utsortering som pågår på arbetsmarknaden är alldeles för allvarligt för att hanteras på det sätt allianspartierna gör.

Uppblåsta siffror
Antalet personer som drabbats av långvarig eller ständigt upprepad arbetslöshet är stort, men i antal personer handlar detta snarare om en tiondel av det antal som regeringen påstår står ”utanför”. Vilka jobb kan de få och hos vilka arbetsgivare? Hur mycket kan ”utanförskapet” minska?

Rimligen drabbades regeringen av eftertanke av den rapport som Försäkringskassan presenterade för en tid sedan, där det visas att knappt en procent av alla som fått sjuk- och aktivitetsersättning under ett år återkommer till ett arbete. Detta gäller mitt under brinnande högkonjunktur med svårigheter att tillsätta alla lediga jobb.

Utsorteringen på arbetsmarknaden drabbar enskilda hårt. Av samtliga arbetslösa (inklusive i åtgärder) som var anmälda vid arbetsförmedlingen i oktober 2007 hade en fjärdedel en arbetslöshetshistoria som i genomsnitt omfattade nästan fem av de åtta åren hittills under 2000-talet!

Det handlar inte om ovilja att arbeta och det hjälper inte hur mycket regeringen än försämrar ersättningsvillkor och jagar dessa arbetslösa. Det måste nämligen finnas arbetsgivare som är beredda att anställa dem.

Bo Jangenäs, f d generaldriektör IAF
Levi Svenningsson, fd kanslichef finansdepartmentet
Skriv ett e-postbrev till debattredaktören