Hektiskt tempo

En bild ur filmen Circulo vicioso från 2007 om en chilensk tonårsmamma i Valparaiso. Foto: Tempofestivalen.

Svensk dokumentärfilm är inne i ett bra skede, särskilt jämfört med svensk spelfilm. Tempofestivalen firade tio år i början av mars och visade allt från filmer inspelade så gott som utan budget till internationella samproduktioner med många finansiärer. Många visningar var fullsatta. Det är trendigt med dokumentär, både publik och filmskapare är unga och självmedvetna.

I samtalen efter filmerna mellan publik och filmskapare diskuterades ofta integriteten hos människorna som blivit dokumenterade. I vilken grad har de godkänt filmerna, finns något moment av övergrepp? Frågor om hur filmen är gjord, hur länge pågick inspelningen, vilken kamera använde ni? blandas med frågor om dem man sett på duken: hur mår han /hon nu?  ”Är ni fortfarande ihop”? frågar en flicka i publiken Patrik Eriksson efter visningen av En enastående studie i mänsklig förnedring som Patrik och hans vänner spelat in med hjälp av mobiltelefonkameror.

I flera dokumentärer blandas kameran in i verkligheten, synliggörs som verktyg.

I den sällsamma Maggie vaknar på balkongen använder huvudpersonen själv videokameran hon fått låna av regissörerna Ester Bergsmark och Mark Hammarberg som en sorts Ghostbuster: Maggie filmar sig själv och sin omgivning som försvar, som upprättelse, som vapen mot ensamheten. Kameran blir ett tröstande vittne, förbindelselänken mellan henne och oss.

Många av de yngre dokumentärfilmarna hanterar frågorna om verkligheten och berättandet imponerande instinktivt och känsligt. Man kan bara önska sig samma frihet och självständighet bland spelfilmsmakare.

Några intressanta dokumentärer på Tempo 2008:
I den 20 min långa pärlan Peter och Malek (Jonas Eskilsson, 2007) tycks kameran stå enkelt och statiskt uppställd i ena änden av en vagn varifrån det säljs falafel. Peter och Malek skär upp grönsaker, friterar falafel, retas med varandra och med kunderna. Båda använder sig av kameran/filmaren i sin kommunikation med varandra, blinkar och grimaserar menande i kamerans riktning, drar själva in filmaren i relationen sinsemellan.

Den danska radiodokumentären Efter festen (Lisbeth Jessen 2003) gör mig andlös och väcker alla tänkbara frågor kring fiktion, gestaltning och konstnärens ansvar. Den handlar om Allan som i ett radioprogram berättar sin livshistoria, vilken senare kommer ligga till grund för Tomas Vinterbergs Festen. Första halvan av dokumentären sitter jag djupt upprörd och indignerad å Allans vägnar. Vinterbergs film har visats i många länder och har gjort regissören världsberömd medan Allan inte ens fått veta att filmen bygger på hans historia! Efter festen väcker frågor som en spelfilmsregissör eller skönlitterär författare långt ifrån alltid ställer sig: Vad är en konstnär egentligen, vilka rättigheter tar han/hon sig? Men radiodokumentären utvecklar i andra halvan en dramaturgi som får vilken actionfilm som helst att blekna och jag nästan vacklar ut ur salongen.

En dokumentärfilm av mer traditionell typ är USA vs Al-Alarian (Line Halvorsen 2007). Filmen består av intervjuer med medlemmarna i en amerikansk-arabisk intellektuell familj där fadern sitter fängslad för terrormisstankar. Filmen är ytterst välgjord, visar familjens bestörtning och värdighet under rättegången, och i det dagliga livet där de håller kontakt med fadern via en högtalartelefon. Regissören använder animerade/tecknade inslag som en sorts fiktionsmarkörer, ett sätt att antyda att filmen är spännande på ett ”amerikanskt” sätt. Det överväldigande intrycket är det lyckliga familjeprojektet och hur civiliserad familjen framstår i sken av de grova propagandainstrument USA:s regering använder gentemot Sami Al-Arian för att ta politiska poäng.

Maj Wechselmanns likaså mycket välgjorda film BANG om journalisten Barbro Alving hade premiär på årets Tempofestival. Filmen består till övervägande del av fantastiska gamla arkivbilder och texten är Bangs egna ord från dagboksanteckningar och brev. Bilden utkristalliseras av en ung begåvad kvinna som vägrade att låta världen förbli ”där borta” utan alltid längtade ut.

Pristagarna:
Båda de dokumentärfilmer som prisbelönades av festivalens jury har gjorts av svenska filmare ute i andra länder:

I Necrobusiness (2008) porträtterar regissörerna Fredrik von Krusenstjerna och Ryszard Solarz cyniska affärsmän i staden Lodz, där den lönande polska begravningsindustrin till slut själva börjat producera lik. Kameran följer den outtröttliga och modiga journalisten Monika Sieradzka som lyckas få in filmteamet i både fängelset och rättegångssalen. Filmen som är stilig, närgången och omsorgsfullt uppbyggd visas just nu på Folkets Bio.

I Circulo vicioso (2007) låter Anna Persson och Birgitta Kontros med kärlek och respekt en chilensk tonårsmamma i Valparaiso berätta om sitt förflutna som punkare och sin syn på framtiden – hon har bestämt sig för att hennes son inte ska bli en machista.

Läs också: allt om festivalen på Tempos egen hemsida    

Maria Zennström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören