/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/allansson_1208.jpg
Ove Allansson författare, 1970. Foto: Scanpix.

Ove Allanssons 34:e bok sedan debuten 1967 är en berättelse om kärlek i +55-åldern. Men också en roman om det nya och gamla Sverige, med Göteborg som scen. Att kalla den för "typisk Göteborgsskildring" vore kanske att ta i, men nog förstår man att författaren känner stan nästan lika bra som sin egen ficka. Och speciellt dess varv- och sjöfartshistoria, i vid mening.

Maria Björk är kemist och sektionschef på läkemedelsföretaget Zibra. Hon är drivande och allmänt sedd som duktig. Och allt vore frid och fröjd om inte den nye chefen Agne funnes och, som Maria känner det, tar varje tillfälle att motarbeta henne.

Sture Larsson, "Göteborgs-Spanjoren" kallad, har ett brokigt arbetsliv i bagaget, men jobbar sedan några år som taxichaufför. Och liksom Maria är Sture frånskild sedan många år. Den enda familj Sture haft därefter är "stenkakeklubben", som består av ett gäng vänner som diggar jazz.

När Maria och Sture av en slump råkas, för att sedan träffas över en bit fiskpudding, framkommer att läsande är ett gemensamt intresse. De, och i synnerhet Sture, är "läsenärer", ett utryck som Ove Allansson myntat för att beskriva människor som reser i böckernas värld.

Är det bara nostalgi?
Blues för Maria är till stora delar en tillbakablickande roman. Alla minns. Man minns hur det var, innan det blev som det blev. Och inte sällan med saknad.

För Maria handlar det framförallt om minnet efter pappa Evert och mamma Magda. Strävsamma och hårt arbetande människor ur arbetarklassen som trots hårda tider ändå bar moral och tankar om rätt och fel livet ut.

Eftersträvansvärt, eller bara gullig nostalgi? Maria när hursomhelst en dröm att skriva släktens historia.

Stures minne kring föräldrarna, och i synnerhet den politiskt stålhårde pappan, är mörkare och kan fortfarande, en bit in i det nya millenniet, ge orolig nattsömn. Likaså drömmar om jobbet på Fallrepet, som fick honom att klagande säga: "Fy faen, nu skulle man vara i Spanien".

Romanens komposition är ett sorts växelspel. Mellan Maria och Stures kärlekshistoria, och samma personers flanerande i en tid som flytt, ur flera perspektiv.

Det fungerar inte hela vägen. Den mogna kärlek som Ove Allansson velat skildra fångar först mitt intresse, men tappar sedan greppet i takt med att förutsägbarheten tar över.

Blues för Marias läsvärdhet ligger i stället i berättarglädjen, kryddad med humor à la goa gubbar. Men det är en berättarglädje som inte väjer för tillvarons mindre ljusa sidor.

Bok: Blues för Maria
Författare: Ove Allansson
Förlag: Norstedts

Ingemar Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören