De som inte vill utbilda sig betraktas som icke önskvärda. Kunskapssamhället som mål skapar ett utanförskap, hävdar en forskare som studerat begreppet det livslånga lärandet.

– Livslångt lärande ses som en mirakelmedicin som ska lösa alla samhällsproblem. Men det är en övertro på utbildningens möjligheter, säger forskaren Gun Berglund på pedagogiska institutionen vid Umeå universitet.

Livslångt lärande är ett mål för många organisationer, bland andra LO. Gun Berglund har studerat hur fackföreningar, organisationer, företag och organ som EU, OECD och Unesco använder uttrycket livslångt lärande i sina policydokument. Och förra veckan disputerade hon med sin avhandling.

– Jag tycker inte att LO:s texter i sin retorik skiljer sig särskilt mycket från de policytexter som finns från regering och riksdag, säger Gun Berglund.

Ska passa
Hon säger att grundanalysen är densamma: De kunskaper som efterfrågas ska passa marknaden. Och det kräver en viss typ av individer. Inom forskningen talar man om lifelong learner, människor som under hela sitt liv kan tänka sig att lära sig nya saker och utbilda sig.

– Det är individer som är väldigt kapabla och som tar för sig av hela smörgåsbordet av utbildningsutbud. Och detta är en väldigt nyttoinriktad syn på individen, säger Gun Berglund.

I policytexterna förmedlas vad som är önskvärt. Indirekt anges då också vad som inte är önskvärt. Och de icke önskvärda är personer som inte vill lära sig saker hela livet.

– Antingen köper man utbildningslösningar, eller så fortsätter man att vara icke önskvärd.

– Det är grupper som arbetslösa, lågutbildade, kriminella och andra som behöver insatser från samhället för att bli lifelong learners.

Tar aldrig slut
Gun Berglund har också jämfört synen på utbildning i policydokument i Sverige, Australien och USA. En skillnad är att i USA och Australien betonas vikten av det vuxnas lärande, medan det i Sverige skrivs mycket om vikten av att lära hela livet: från barndomen till döden.

I Australien och USA är dokumenten mer inriktade på att definiera specifika utbildningsinsatser som kopplas till olika grupper av vuxna.

Gun Berglund är kluven till policydokumentens målsättningar.

– Tanken är att de ska leda till något bra. Skapa en förändring. Och för att göra det måsta de skrivas på ett visst sätt. Men jag tycker att det för sällan talas om baksidan av hur synen på utbildning framställs. Det läggs ett väldigt stort ansvar på enskilda individer, säger hon.