”Har man inte skäl att hoppas, att mänskligheten med hennes inneboende möjligheter en gång ska skapa sig ett sublimt öde och inte drunkna som en katt i en brunn.”

Så talar Frida Stéenhoff i föredraget ”Feminismens moral” 1903. Det är temat också för hennes pjäs Den smala vägen som nu fått urpremiär på Stockholms stadsteater. Ett äktenskapsdrama där konflikten står mellan samvetet (representerat av fru Aina Rosdal) och lagen (byråchefen herr Rosdal).

Ainas bror har dött och efterlämnat en oäkta son. Då inget testamente hittas tillfaller kvarlåtenskaperna Aina, det vill säga hennes man, medan pojken står lottlös. Mannen är nöjd med att bli förmögen, Aina tar strid för de oäkta barnens rättigheter.

I rafflande orddueller möts två skarpslipade intellekt, men där den ene har tillskrivits hjärna och den andra hjärta. För hjärnmannen är lagens ord sanning, medan hjärthustrun hävdar att man måste tänka som en hel människa. Man och hustru bör ha ett gemensamt samvete, säger herr Rosdal. Hans ord förkroppsligas av parets pösmunk till son och dennes fru; hon tar mannens parti för husfridens skull och liknar därmed mest en dränkt katt.

En nyutgåva av pjäsen ingår sympatiskt nog i programmet. Den är en del i förlaget Rosenlarvs litteraturhistoriska utgrävning av bra kvinnliga bortglömda författare. Kajsa Isaksons regi lyfter fram textens komiska dimensioner. De garvade tragikomikerna Ann Petrén och Johan Ulveson som paret Rosdal är otroligt roliga men tappar ändå aldrig allvaret ur sikte.

Teater: Den smala vägen
Författare: Frida Steenhoff
Regi: Kajsa Isakson
Scen: Stockholms stadsteater

Cecilia Annell
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen