/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/dan_0908.gif

Vad har hänt efter Rhen-Meidnerska modellen? Hur har LO:s ekonomiskt-politiska tänkande utvecklats sedan dess?

Frågan blev aktuell med anledning av Villy Bergströms mycket läsvärda bok om LO:s ekonomiska politik under femtio år. Jag tror att svaret på frågan kan sammanfattas i sex punkter.

 För femtio år sedan skrev LO i ett remissvar att det ”vore ödesdigert om fackföreningsrörelsen skulle påta sig lönestabilisering för penningsvärdets skull”.

Dåtidens synsätt var att parterna skulle vara fria att sätta vilka avtal de ville och att regeringen skulle föra en stram finanspolitik så att det inte blev för hög inflation. Under det senaste decenniet har fackens ansvar för löneökningstakten ökat och ”normer”, ”utrymmen” eller ”riktmärken” ingår numera som bas för löneförhandlingarna.

Inflationsmålet har värderats upp
Staten har förändrat målsättning för stabiliseringspolitiken så att inflationsmålet har värderats upp i förhållande till målet om full sysselsättning. Den internationella kapitalmarknaden styr vinstkraven på det svenska näringslivet och marknaden straffar vår ekonomi med högre ränta om inflationen blir högre än i omvärlden.

I den värld vi lever är det den lönekostnad som parterna bestämmer som i hög utsträckning styr hur hög sysselsättningen kan bli. Det som var ödesdigert för femtio år sedan är det som är i dag är förutsättningar för förhandlingarna.

Med prisstabilitet som överordnat mål för den ekonomiska politiken är det i stället sysselsättningen som är flexibel. Därför blev det en intensiv diskussion om en anslutning till EMU.

För om Sverige ska vara med i en valutaunion och ha höga mål om stabil sysselsättning och om Sveriges ekonomi samtidigt är annorlunda än övriga unionens så räcker det inte med ECB:s räntepolitik för att stabilisera efterfrågan i Sverige. Det ställer krav på en ”mekanism” som gör det möjligt att vid ekonomiska störningar förändra lönekostnaden, annars kommer sysselsättningen att bli instabil.

Kvinnlig arbetskraft frigjordes
1961 var LO och dess ekonomer upptagna av planering och socialisering av näringslivets investeringsbeslut. Men det blev inte politikens riktning. Fram växte istället välfärdsstaten genom expansionen av vård och omsorg som frigjorde kvinnors arbetstid för insatser i produktionen.

Utveckling av trygghetssystem, med ATP som milstolpe, innebar att löntagarnas beroende av arbetsgivarna minskade. Trygghet och jämställdhet snarare än socialisering kom att prägla den ekonomiska politiken.

Gradvis växte LO:s insikt om att det behövs många arbetade timmar för att finansiera välfärdstaten. Många löntagare önskar längre semester och kortare arbetsdag. Men konflikten finns ständigt, hur mycket av standardstegringen ska löntagarna ta ut i kortare arbetstid och hur mycket i ökad konsumtion?

LO har oftast, men inte alltid, insett att det är den tid löntagarna är på jobbet som kan användas för att finansiera välfärdsutgifterna.
Om alla först jobbar 40 timmar och skatten på arbete är femtio procent och sedan alla går ned till 30 timmar per vecka, så behöver skatten öka till 67 procent för att de offentliga inkomsterna ska vara lika höga.

Arbetsförkortningar leder till högre skatter
Arbetstidsförkortningar innebär alltså krav på skattehöjningar om löntagarna inte vill ha sämre sjukvård eller äldreomsorg. LO har tänkt på drivkrafterna till arbete i sina ställningstaganden. Det gäller till exempel inställningen till den stora skattereformen i början av 1990-talet och till det nya pensionssystemet.

LO har varit en förvånsvärt mogen fackföreningsrörelse och insett att löntagarna ”bygger landet” när de går till arbetet.
En utvecklad välfärdsstat ställer krav på både hög sysselsättning och full sysselsättning. Full sysselsättning är ett läge när alla som kan och vill arbeta också har ett arbete. Arbetslösheten är då låg. Men full sysselsättning kan råda vid såväl låg som hög sysselsättningsgrad.

Under femtiotalet innebar nog full sysselsättning att alla män som ville ha jobb kunde få det. Att många kvinnor inte arbetade sågs som ett mindre problem. I dag ser vi det annorlunda. Utöver att nå full sysselsättning så bör sysselsättningsgraden vara så hög som behövs för att finansiera välfärdsutgifterna.

 LO håller på att skaffa sig ett nytt synsätt på strukturomvandlingen. Rehn-Meidnermodellen brukade illustreras med ett diagram där arbetskraften flyttar från lågproduktiva branscher till mer produktiva som bilindustri eller läkemedelstillverkning. För den omvandlingen behövdes arbetsmarknadspolitik.

LO-förbunden vill pressa upp lägstalönerna

I dag tänker vi oftare på individer och mindre på branscher. LO-förbunden vill pressa upp lägstalönerna och minska antalet jobb med låg lönebetalningsförmåga. Detta gäller även i högproduktiva branscher.

Diagrammet visar de lägsta löner som får betalas enligt kollektivavtalen. Det finns till följd av den politiken något färre lågproduktiva jobb i Sverige än i andra länder. Ett exempel är att omsättningen i en svensk butik per anställd är dubbelt så hög som i en brittisk butik.

Den tekniska utvecklingen och globaliseringen innebär att antalet jobb med måttliga krav på kunskaper kommer att minska. Med kollektivavtal som ger lönekostnader över vad alla på arbetsmarknaden klarar av att producera så blir en del inte sysselsatta.
Omvandlingen innebär att individer behöver stöd för att nå en rimligt hög förmåga att producera. Det kräver att nästan alla ungdomar får en god utbildning, vare sig det gäller bra yrkesförberedande utbildning eller högskoleutbildning.

Omställningsavtalen för arbetslösa, som har ingåtts med Svenskt Näringsliv, är exempel på insatser för att öka individens förmåga mitt i arbetslivet. Det markeras av pilen uppåt i diagrammet.

Fler ska orka jobba fram till pensionen

Vägvalet på arbetsmarknaden är tydligt. Ska Sverige välja en väg med lägre löner och än mer flexibilitet i anställningarna? Det innebär att sänka strecket i diagrammet så att lönekostnader sjunker med förhoppningen att fler individer sysselsätts.

Nej, säger fackföreningar självfallet. Facket vill välja en väg med goda löner och bra jobb. Men det förutsätter bättre förmåga än i dag för ungdomar att etablera sig i arbetslivet och inte minst att de etablerade i arbetslivet klarar av att ställa om, och ställa om, och ställa om till ständigt nya krav.

Arbetslivet måste medge att långt fler med god hälsa kan arbeta till normal pensionsålder. Det är möjligt, det finns flera nya vägar till ett produktivare, friskare och mer utvecklande arbetsliv.

Dan Andersson
LO:s chefsekonom
Skriv till debattredaktören