ANALYS. Skattebetalare pumpar in biljontals kronor i banksystemen för att undvika en bankkrasch i väst. Varför inte koppla ett avkastningskrav till dessa investeringar?

Enligt den brutala marknadsekonomins lagar bör affärsbanker och kreditinstitut gå i konkurs när inte affärerna bär sig. Ändå har stater och centralbanker under hösten och vintern ställt förmånliga lån, insättningsgarantier och stödpaket till förfogande till ett värde av inte bara miljarder utan många biljoner kronors värde för att rädda bankerna. Skälen är att banksystemen inte ska kollapsa, och efter alla bidrag blir det heller ingen kollaps.

Bank of America och Wachovia, två av USA:s största banker, såg visserligen sina vinster nästan försvinna under fjärde kvartalet 2007. Men de gick fortfarande med vinst. I reda pengar blev vinsten 268 respektive 51 miljoner dollar. Utan skattebetalarnas stöd skulle dessa goda resultat inte ha varit möjliga.

Finns ingen botten
I bra tider rullar alltså vinsterna in. I dåliga tider går skattebetalarna in och garanterar fortsatta vinster. Eftersom sysselsättning och löner är beroende av fungerande banksystemet lever stater ständigt med kniven på strupen, även i tider när inkompetens och girighet hos världens bankirer varit häpnadsväckande.

Det som efter alla gåvor från skattebetalarna sticker mest i ögonen är den våg av kritik som den engelska staten fått utstå efter att förra veckan ha förstatligat affärsbanken Northern Rock.

Överdriven kredit
Northern Rock lånade frejdigt ut stora summor just när bolånekrisen kom till England. Bankens 125-procentslån var mäkta populära, det vill säga att låntagarna fick låna upp till 125 procent av värdet när de köpte en villa eller lägenhet. När läget blev känt köade människor för att ta ut sina pengar ur den alltmer bankrutta banken.

Engelska staten har satsat mer än 300 miljarder kronor i nödlån för att rädda Northern Rock. Tillsammans med insättningsgarantier har staten, enligt en del uppgifter, spenderat över 950 miljarder kronor i banken. Andra uppgifter säger 1.300 miljarder kronor. Banken har därefter varit öppen för uppköp. Men när inte näringslivet var villigt att ge ens ett avskrap för att få överta den restaurerade banken gick engelska staten in och säkrade med sitt förstatligande ett fortsatt inflytande över de skattepengar den satsat.

Ägarna rättfärdigas
”En finansiell och politisk katastrof av nästan ofattbara proportioner”, stod dagen efter att läsa i en krönika i tidningen The Times, och en våg av protester hördes från näringslivet. När stater bryter mot grundläggande marknadsmekanismer och pumpar in pengar i en bank som enligt kapitalismens lagar är konkursfärdig är det alltså ur kapitalägarnas synvinkel rättfärdigt. Men när samma stater vill få något tillbaka för skattebetalarnas miljarder är det plötsligt en ”katastrof av nästan ofattbara proportioner”.

Men det är inte en kommunistisk attack mot banksystemet vi bevittnat genom engelska statens agerande, det är ett försök att få tillbaka lite av skattebetalarnas pengar. Även om affärsbanker i väst inte behöver förstatligas för att klara bankkrisen borde någon form av avkastningskrav kunna ställas även mot de övriga banker som nu med skattebetalarnas pengar kan undvika konkurs och leva vidare.

Det är inte en oäven tanke ens i den kapitalistiska marknadsekonomin att de som investerar pengar i en verksamhet också får del av vinsterna – när och om dessa så småningom kommer.