/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/vemsmossa_1008.jpg
Barbro Lindgren och Lars Rudolfsson samtalar om Vad lever man för.
Foto: Henrik Montgomery/Scanpix.

För 25 år sen fick jag en teaterbiljett som present och begav mig till en uttjänt verkstadshall i utkanten av Söder. Pjäsen, Skrattmänniskan, byggde på Victor Hugo.

Den blev en riktig uppenbarelse.

Jag började inse nånting: en teaterroll är inte förställning: det är förvandling.

Sen dess har jag av och till sett Lars Rudolfssons regier. Oavsett om musical eller Brecht är en sak genomgående: den häpnadsväckande tydligheten gör varje skådis insats till en oförglömlig bild.

I jubileumsföreställningen VLMF är de leksaker i en barndomsvärld. Var och en så vacker och sorglig som i Barbro Lindgrens böcker.  Trasig och skojig.

Därtill den övergripande musikaliteten, känsligheten i tempoväxlingarna. Till exempel stormen som hotar att blåsa bort allesammans. Gestaltad med de enklaste medel: väsljud, papperssjok och dans, får den alla att hålla i sig i bänkarna, från de minsta till deras farföräldrar.

Och på hemvägen nynnar man på dragspelsversionen av Nall-Beethovens Appassionata.

Barnteater: Vems lilla mössa flyger också känd som Vad lever man för
Bakgrund: efter Barbro Lindgrens böcker med samma titel
Regi: Lars Rudolfsson
Scen: Orionteatern