Judas Quinn har ordet

Jag är bara en berättare, säger Judas Quinn/Bob Dylan i Todd Haynes omtalade film I’m not there.

Genom åren har Dylan presenterat sig som bara en musiker, bara en trapetsartist, bara en sing-and-dance-man, bara en familjefar, bara en traditionsbärare. På senare år, då uppmärksamheten kring honom flammat upp, med dokumentärer, fiktiva filmer, radioprogram, plus hans egen självbiografi, får ordet ”bara” en egenartad tyngd; ankaret som håller honom kvar i konsten: berättarkonsten.

Det intressanta med Haynes film är ju att den berättar som Dylan själv berättar i sina längre episka sånger. Skulle någon tämligen okunnig om Bob Dylan se den, fick han/hon sig till livs en spretande, krängande, associativ och samtidigt brutalt realistisk story om det mentala, existentiella och politiska tillståndet i 1900-talets USA.

B.D. är inte där
Ungefär som en tidigare film, Masked and Anonymous från 2003, regisserad av Larry Charles, där Bob Dylan själv spelar folkpoeten och sångaren Jack Fate i ett framtida Amerika söndertrasat av korruption, inre konflikter och gerillakrig; en stökig, ryckig story, med obligatoriskt förstulna blinkningar till oss Bob Dylan-införstådda, jodå.

Bob Dylan var egentligen inte där då heller och han är inte närvarande hos Haynes. Dock användbar, poetiskt och berättartekniskt, som myt.

På samma sätt har Dylan själv använt sig av gestalter ur litteraturen, konsten, livet och historien: tänk på ”Desolation Row”, det karnevaliska skillingtryck där Fantomen på operan, Törnrosa, poeterna Ezra Pound och T.S.Eliot och många andra figurerar i en på samma gång munter och destruktiv dans under galgen, ty som berättaren hånfullt/hänfört konstaterar, så avgår Titanic inom kort.

Alla dessa figurer har ett metaforiskt bruksvärde, och Dylan nyttjar dem ungefär som Bertolt Brecht använde sig av sagor och tidigare pjäser, bearbetade in i nya sammanhang.

Dylan-gestalten har hos Haynes ett mycket stort bruksvärde, och jag ser I’m not there som en bara i begränsad mening biografisk film. Vilket jag tycker märks tydligt när jag nu kollar den en tid efter det att rökutvecklingen kring premiären skingrats.

Den är en bildsatt muntlig berättelse, där olika röster ivrigt faller varann i talet, som på en fest, eller kring ett krogbord. De snabba sprången och klippen och montagen är varken modernism eller postmodernism, i meningen ursprungligen geniala uppfinningar av konstnärer – så här har ju folk alltid berättat. Geniers uppfinningar består ofta av upptäckter av vad andra, utanför de egna fasaderna, gjort förut.

I melankolins tecken
Så ser Bob Dylan det; med traditionsbärarens blick. Det geniala ligger då i behandlingen, och han har alltid verkligen varit lika mycket berättare som centrallyriker och visionär.

Den tidiga ”Talkin’ World War III Blues”, med sin ödsliga ensamhet, där episod läggs till episod, mynnar ut i en bön om att få befinna sig i våra drömmar, som vi då kan få befinna oss i hans, och undkomma ensamheten.

”Bob Dylans 115th Dream”, en manisk satirisk fars, som skriven av Voltaire, där Moby Dicks kapten Ahab är befälhavare på Mayflower och upptäcker USA.

Den tve- och tretydiga gangsterhistorien i ”Lilly, Rosemary and the Jack of Heart”, där kortspelsmetaforiken behandlas med nästan slutgiltig suveränitet.

Den dunkla ryktesspridningen i ”Man in the Long Black Coat”. Det drömskt sorgsna berättandet i ”Highlands”, ett vandringsdrama i melankolins tecken.

Vem var det som svek?
I slutet av filmen betonar Judas Quinn – i Cate Blanchetts gestalt – än en gång att det han sysslar med är traditionell musik, och kultur.

Orden är hämtade ur Nat Hentoffs berömda och beryktade Dylan-intervju i Playboy 1966. Dylan anslöt sig där tydligt till den folkliga traditionen, och betonade att denna inte alls bestod av enkla ord för det enkla folket, utan också av djup, mörker, mystik, metaforiska förvandlingar – det som många ur den tidens medelklassigt förankrade folkmusikboom förpassat ur sina verk.

Det märkliga med hela den omtalade 60-talskonflikten mellan Dylan och det dåtida officiella folkmusiklägret, var ju att Dylan faktiskt tog traditionen på fullt allvar, som poet – och berättare.

Rock’n roll blev en del av detta. Så vem var det egentligen som svek traditionen?

Carl Erland Andersson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen