En av nordens ambitiösaste tidskrifter, norska Agora, gör ett slags intellektuell CT-scanning av en av samtidens märkligaste konstnärer.

Åtta norrmän, två tyskar och en engelsk litteraturprofessor har fått rejält med utrymme i det nästan 500-sidiga numret, som dessutom bjuder på nyöversättningar av sju sånger samt en klassisk intervju från 1966. Kompakt mansdominerat, stort akademiskt allvar. Men somt både tänkvärt och njutbart.

Dylan själv är ju ingen intellektuell, snarare medium och mystiker. Paradoxerna är så djupa och maskskiftena så många att det knappast går att nagla fast ett stabilt subjekt eller ens hitta en redig tanke i hans verk. Men intensiteten och uttryckskraften är utan motstycke. ”Some songs don’t have meanings; they overflow with feelings instead”, som någon sagt. Det gäller nog Dylan som helhet.

Den som skrivit bäst om detta är i mitt tycke amerikanen Greil Marcus. I sin bok Invisible Rebublic: Bob Dylan’s Basement Tapes använde han de märkliga ­sånger som Dylan och The Band spelade in 1967 som nyckel. Marcus Dylan är en glödande antimodernist, ett maskhål till ett mytiskt landskap som kunde målats av Hieronymus Bosch eller David Lynch.

Marcus ande svävar över flera av essäerna i Agora, och många av författarna åberopar eller polemiserar mot honom. Flera tar spjärn mot enskilda låtar, precis som Marcus gjorde med The Basement Tapes. Men ingen av dem når riktigt hans närmast påtända sensibilitet eller tanketäthet. Mötet mellan Dylan och en litteraturvetenskaplig begreppsapparat blir ibland rätt stumt.

Stämning och existentialism
Tre texter är dock väl läsvärda. Erling Aadland driver med utgångspunkt i två Basement-låtar – I’m Not There (1956) och Sign On the Cross – idén att Dylan varken kan förstås i termer av mening eller känsla. Även om det stämningsbegrepp Aadland i stället pläderar förblir oklart lyckas han säga en del av vikt, i tät dialog med andra Dylan-teoretiker.

Den tyske filosofen Axel Honneth urskiljer tre poler i konstnärskapet: en existentialistisk, ”det harnakkede, trassige og aggressive forsvaret for betingelseløs frihet”, en förlusterfarenhet som ständigt bearbetar sorgen över det gamla som förlorats, och en strävan efter perfekt intimitet och självuppgivelse. En enorm spänning, alltså – och som Honneth visar kastar sig Dylan blixtsnabbt mellan dessa poler.

Och Eyolf Østrem ger den bästa analys av Dylans musikaliska uttrycksmedel jag läst. En upprättelse åt en styvmoderligt behandlad sida av ett konstnärskap som, precis som Bellmans, inte kan uppskattas bara som text.

Sören Häggqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen