"Äkta skadeglädje", tänkte hon

Detta är inledningen av kapitel 13 i Maria Hambergs roman Greklandssommaren, publicerad med vänligt tillstånd av Ordfront förlag.

När Betty kom in i verkstan på tisdagsmorgonen var det Axels blick som fångade henne. Den mötte henne ovanför brädväggen som skärmade av kaffebordet, han hade ställt sig upp för att se vem det var som kom. Utan tydlig bild, Betty hade inte haft råd att byta glasögon på flera år, så visste hon ändå att han såg på henne med ett frågetecken. Hon tryckte ner kortet snabbt och kände hur det började bubbla så där härligt i henne igen. Vagt undrade hon varför hon behövt hela gårdagen, det var så självklart det hon kommit fram till. Det var bara att låta sig flyta med. Han hade satt sig ned när hon kom fram men hon visste att han stått och följt henne med blicken hela vägen från stämpelklockan, blicken hade fått hela hennes kropp att kännas som en flaska skakad sockerdricka. Han sa inget, men det hade hon inte väntat sig heller. Hon tog sin mugg, hällde upp åt sig och satte sig intill honom.

– Rosorna är väldigt vackra, sa hon istället för sitt vanliga »mornings«.

Då log han och lade armen om henne. Det var bara de två där ännu, det kunde dröja ytterligare en stund innan någon kom. Snål-Johan var alltid morgontidig men Bergström hade skickat ut honom på entreprenad den här veckan, utejobb vid kommunens värmeanläggning, det var dags för den årliga översynen. De brukade passa på att göra den när det var sommar och varmt och ingen hade behov av någon uppvärmning. Herman hade börjat sin ledighet, Patrik och Mattias skulle säkert komma försent och Bergström själv kom sällan ut i verkstan före sju. De kunde sitta omslingrade utan att fundera på vad någon skulle tycka.

– Har du hunnit ikapp? frågade Axel och syftade på sin avskedsreplik i söndags, när hon bett honom ta det lite lugnare, då han svarat att han ville leva medan tid var. Hon kunde inte svara. Han mun var för nära, den kysstes redan.

– Det går inte för fort nu då? Han smög sin hand mellan hennes knän och kramade henne i knävecket.

Nej, nej, skakade hon leende på huvudet, drunknade i hans blick och lät sig bli kysst igen. Hon flöt ut, befann sig utanför kroppen. Det svindlade genom huvudet när hon kände hans tunga möta sin. Hade hon någonsin känt så här förut? Hon kunde inte tänka, bara vara. Hon hade tänkt fråga om han hört något om deras ledighet, men det kändes helt oviktigt nu.

När plåtdörren hördes skramla särade de på sig. Inte överdrivet, bara anständigt. Det var Bergström som kom. Han nickade lite avmätt till dem och undrade varför ingen annan var där.

– Det är inte jag som svarar telefon på det här stället, nog vet du väl det? Axel lade till ett skratt för att minska skärpan.

Bergström svarade inte på det. Kliade sig i nacken och gav sedan Betty order att ta itu med rörbockarna. Det fanns ohejdat med jobb, som han sa och blängde på henne så att hon förstod att hon borde känna sig som en skurk som inte varit där dagen innan.

Hon hade så när frågat varför han inte bad henne att svetsa eller köra en av svarvarna. Det var så otroligt dumt av honom att säga åt henne att göra det hon alltid gjorde, men hon höll sig.

– Ni kapade visst lite av varje igår, ser jag, sa hon muntert och tittade bort mot rörkapen. Det låg drivor av rör runt maskinerna, i total oordning vad det verkade. Böjda och oböjda huller om bladder, sorter och storlekar blandade med varandra. Vilken annan morgon som helst skulle hon blivit vresig och sur över hur någon ställt till det för henne, för att hon fått en massa extrajobb hon inte bett om bara för att hon varit sjuk. Att det var hon som skulle reda upp det var självklart, hon var förste rörkrökare, men idag brydde hon sig inte nämnvärt. Varken över röran eller hur Bergström tilltalade henne. Vad spelade raka eller krokiga rör för roll när hon hade Axels hand på sitt knä under bordsskivan? Och även om Bergström körde med henne, även om han snuvat dem på bonussemestern, kunde han inte komma åt dem. Det var de två nu! Hon visste det. Handen på knät lovade henne det.

– Patrik och Mattias slet som djur hela dagen igår, sa Bergström. Allt kanske inte blev rätt, men dom jobbade i alla fall!

Betty svarade inte på det. Det var en provokation. Han var förbannad på henne som sjukanmält sig, han hade behövt henne igår. Men hon hade behövt den där sov- och tänkdagen för att bli klar i skallen. Hon visste att de inte hade en chans att få loss den utlovade ledigheten om hon började munhuggas med honom nu. Och eftersom hon inte visste hur det var höll hon tyst. Tog istället en klunk av kaffet, försökte se oberörd ut och väntade att han skulle ge sig av till kontoret så det skulle bli arbetsro. Att kliva upp och börja jobba nu, när han stod framför henne och blängde, dessutom några minuter före arbetstid, det tänkte hon inte. Han skulle inte tro att hon var rädd för honom.

Porten som vette mot utelagret stod öppen och den lilla plåtdörren intill hölls uppställd med hjälp av en planka fastkilad under handtaget. Det skapade inget drag men släppte in aningen av en morgonbris. Betty kände den och tittade ut genom porten. Med blicken följde hon några måsar som skrikande svepte fram och tillbaka över plåthögarna. Det syntes att det varit semester ett tag, de översta plåtarna var fulla med träck. Snart, när de andra kom tillbaka, skulle inte fåglarna hinna flyga så många varv innan traktorn tog undan den översta och smutsigaste för bearbetning. Hon tänkte på lurpassandet som brukade pågå bland dem som hade hand om tillskärningen av plåt. Ingen ville ha den översta plåten som var full med fågelskit. Ingen ville ha obehaget och omaket att spola rent.

Ett år hade de lurat i Herman att det var hans jobb att rengöra plåtarna innan han tog in dem. Av pur snällhet hade han gått med på det, han bråkade och levde rövare men ville inte vara osams med någon, bara få vara i fred. Han stod därute och spolade och spolade. Det fanns många olika dimensioner och kvalitéer, och alla låg i en särskild hög för sig. Han blev alldeles nerdammad.

När han sedan fick salmonella, skrattade svetsgubbarna rått åt honom som var så dum att han ställt sig så han fick skiten på sig. Det var efter den gången Herman började skjuta på sin semester, han jobbade någon vecka in på stoppet och tog sedan ut sina veckor.

Fast det hände att han gav igen på vintern. När han kunde och ville såg Herman till att köra in pl&aring
;t på kvällen, för att snön skulle hinna tina bort och plåten bli verkstadsvarm tills morgonen därpå. Betty fick alltid in sina rör kvällen före, men de som jävlades med honom fick det bara om de särskilt bad om det. Och då var det inte alltid att han hann med. Snål-Johan, till exempel, kunde få in ett trettio millimeter tjockt järnflak på flera meter med en decimeter snö och is på, klockan sju på morgonen. En sådan plåt strålade kyla hela dagen, och ingen fick ha skoteroverall på sig inne i verkstan, det var bara om någon var tvungen gå ut och jobba som Johnny i förrådet gick med på att lämna ut en sådan. »Och nu ser du till att det inte blir några svetsloppor på den här!« var den stående förmaningen. »Om inte annat för att du själv kan brinna opp! Det finns inga flamsäkra vinteroveraller!« Johnny var både skyddsombud och förrådare, och hade svårt ibland att veta vilket ben han skulle stå på.

Runt svetsbäddarna var det ofta blöt sörja på golvet som de klev och klafsade i. Smält snö, slipdamm och uppblött gammal svetsslagg blandat med papper och annan skit. Och så borrspånor som stack upp likt sjuttonhundratalslockar ur dyngan. Det gick inte att sopa, det var för tungt, och när det torkat stelnade det till stenhårda drivor som bara kunde hackas loss från golvet. Alla hade det mer eller mindre, några hade det mest jämt. »Förbannat, den här jävla rågmjölsgröten är ett gudsstraff! Lagomt man ska bila loss eländet«, sa Gustav Kemi en gång när det var värre än vanligt. Det var Hermans hämnd. Han stod bakom pelaren och njöt av att de fick slita.

Men nu var det sommar och Herman hade gått på semester. Johnny också. Någon annan skulle köra traktorn. De värsta gaphalsarna trodde att det bara var att sätta sig bakom ratten i baklastaren och köra, men det gällde att beräkna tyngdpunkter och vikter på alla plåtflak, att lirka sig in och ut genom porten med finess så att inget slog sönder dörrposterna. Inte göra som den där göteborgaren som tagit trucken en gång och halkat på en oljefläck och brakat rätt in i den stängda porten med gafflarna en halv meter ovanför marken. Betty log när hon tänkte på hur nöjd Herman varit den gången. Äkta skadeglädje, tänkte hon.

Läs också: hela kulturartikeln "Författaren på fabriksgolvet", 22/2 2008

Maria Hamberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen