På sjuttiotalet fördes bland filosofer och ekonomer en debatt om revolutionens paradox. Flera tänkare ansåg sig kunna bevisa att rationella individer inte gör uppror. Det spelar ingen roll om de är i majoritet, det spelar ingen roll om det skulle få det mycket bättre om de tillsammans vände upp och ned på den rådande ordningen, de saknar ändå skäl att göra något. Deras rationalitet hindrar dem från att kollektivt lösa sina problem.

I sin vanligaste form såg argumentet ut som följer: Om individer är rationella och någorlunda egoistiskt motiverade, så måste de resonera så här:

”Det är en viss kostnad förknippad med att delta i en politisk rörelse, som vill ändra samhället. Visst vore det bra om denna rörelse lyckades, men min insats är inte avgörande. Antingen lyckas rörelsen, och då kan jag ändå njuta frukterna av den, utan att ha jag gjort någon egen insats, d.v.s. jag blir vad man kallade en fripassagerare. Eller också så misslyckas rörelsen, och då har jag i vart fall inte gjort någon uppoffring som var förgäves. Politisk apati är alltså att förvänta bland rationella egoister.”

Bland ekonomer har det förekommit att man likställt detta med rationalitet och egoism. Det är förstås ett misstag.

En individ kan vara mer eller mindre rationell då hon strävar för andra mål än sitt eget bästa.

Min insats avgör inte saken
Vissa som deltog i den aktuella debatten noterade detta, men valde att försvara en ännu starkare tes än den att rationella och egoistiska individer inte gör uppror. De hävdade att sak samma gäller rationella individer som vill arbeta för hela den förtryckta gruppens bästa. Här var argumentet återigen att antingen lyckas den politiska rörelsen eller också så misslyckas den.

”Min insats avgör inte saken. Det är i vart fall fantastiskt osannolikt att den skulle fälla avgörandet, så osannolikt att jag kan bortse från den möjligheten när jag fattar mitt beslut. Därför är det förspilld möda om jag deltar i det kollektiva politiska projektet, som syftar till att ändra samhället i grunden.”

Den mest välkände förespråkaren för den här ståndpunkten var ekonomen Gordon Tullock, som skrev en uppsats i tidskriften Public Choice, med den talande titeln ”The Paradox of Revolution”.

En liten sannolikhet räcker
Den starkare tesen är falsk. Tullock och andra som försvarade den tog miste på vad moralfilosofen Derek Parfit har kallat moralens matematik:

”Också en liten sannolikhet för att min insats ska fälla avgörandet kan motivera att jag deltar, om det politiska projektet innebär att väldigt många människor får sin situation väsentligt förbättrad. Av detta skäl kan det också vara förnuftigt, för den som är mån om det allmänna bästa, att bekväma sig att delta i allmänna val. Finns det ett politiskt alternativ, som gör livet bättre för majoriteten, så kan också en liten sannolikhet för att min röst ska fälla utslaget vara tillräcklig för att det ska vara förnuftigt för mig att delta.”

Den svagare tesen, att rationella egoister inte deltar i några politiska projekt, som skulle förbättra deras situation om projekten lyckades, är emellertid korrekt.

Det är svårt att få egoister att engagera sig i produktionen av gemensamma nyttigheter, som är så beskaffade att då de etablerats kan alla njuta av dem. Man brukar här tala om problemet med ”sociala dilemman” och ”public goods”.

Allmänningens tragedi
En liknande men negativ och ännu mera satanisk mekanism gör det möjligt för egoistiskt inställda nationer att fortsätta att sprida växthusgaser, fiska ut haven och utrota arter.

Alla skulle föredra en värld där ingen gjorde slut på knappa resurser framför en där alla gör det, men också när andra avstår ser man skäl att själv fortsätta. Konsekvenserna för egen del av den förstörelse man åstadkommer är försumbara jämfört med de vinster man gör för egen del.

Man brukar tala om detta som the tragedy of the commons (”allmänningens tragedi” – uttrycket myntades i en berömd uppsats av Garrit Hardin i Science, 162 (1968), sidan 1243–1248), och förekomsten av denna mekanism ger bästa förklaringen till varför George W. Bush vägrar delta i seriösa försök att stoppa spridningen av växthusgaser.

Hur är uppror trots allt möjligt?
Ändå vet vi ju att förtryckta människor då och då gör uppror. Vi vet att det görs t.o.m. desperata försök att rubba också cementerade förtryckande strukturer.

Apartheidsystemet i Sydafrika var t.ex. aldrig ohotat, det utsattes för ständiga försök till uppror, vilka brutalt slogs ned för att ändå till sist, med stöd av en internationell opinion och en verksam ekonomisk blockad, leda till seger.

Hur är sådant möjligt? Förklaringen är att människor inte i alla situationer beter sig egoistiskt. I vissa speciella historiska situationer är människor beredda att ta betydande risker för egen del då de verkar för gemensamma intressen.

Den tyska vänstersocialisten Rosa Luxemburg hade näsa för detta. I andra situationer är det nog tyvärr så att de som talat om en revolutionens paradox har rätt.

Människor gör inte uppror, trots att de skulle få det bättre om de tillsammans försökte förändra sin situation. Och förklaringen är alltså att de sitter fast i snävt egoisti
skt tänkande.

Var finns vår tids Machiavelli?
När är förtryckta människor beredda att handla för det gemensamma eller allmänna bästa? Svaret på den frågan är lika viktigt att känna till för förtryckare som för dem som vill organisera motstånd mot förtrycket.

Om en samtida Machiavelli skulle framträda och svara på frågan, så skulle hans svar vara hårdvaluta både bland förtryckare och presumtiva upprorsmakare. Jag känner emellertid inte till någon samtida Machiavelli.

Kanhända finns en sådan tänkare, men resultatet av hans eller hennes tankemödor är i så fall inlåst i någon thinktank, kontrollerad av mäktiga ekonomiska och politiska intressen. Dessa resultat kan alltså inte förmedlas.

Ändå finns viss kunskap om hur frågan ska besvaras, och den vill jag nu redovisa.

Fyra viktiga faktorer
Inom socialpsykologisk forskning har man systematiskt, både experimentellt och med stöd av epidemiologiska data, försökt finna faktorer, som kan hjälpa människor att övervinna sociala dilemman. Många av resultaten har publicerats i tidskriften Journal of Personality and Social Psychology, och de sammanfattas i olika handböcker, till exempel Daniel T. Gilbert, Susan T. Fiske, and Gardner Lindzey (eds.) The Handbook of Social Psychology, Fourth Edition (Boston, Mass.: McGraw-Hill, 1998).

Låt mig bara peka på fyra faktorer av stor betydelse.

  • För det första måste den förtryckta gruppen (majoriteten) uppfatta förtrycket som permanent. De får inte tro att det så småningom kommer att upphöra. Då väljer människor i gemen att bita ihop och vänta på bättre tider.
  • För det andra måste den förtryckta gruppen tro att kollektiv handling är meningsfull. De måste ha en föreställning om att det är möjligt att gemensamt förbättra situationen. Här är det till stor hjälp om det finns framgångsrika initiativ att peka på, vilka kan stimulera till fortsatt handling.
  • För det tredje måste den förtryckta gruppen uppfatta sig själv som just en grupp med gemensamma intressen. Var och en måste identifiera sig med hela den förtryckta gruppen. Om det uppkommer splittring, om olika delar av gruppen anses ha radikalt olika intressen, så motverkar det lusten att delta i det gemensamma projektet.
  • För det fjärde, och slutligen, måste medlemmarna av den förtryckta gruppen ha intrycket av att de är inlåsta i sin sociala position. De får inte hysa förhoppningar om att för egen del kunna byta till den privilegierade gruppen. I så fall tenderar de (vi) tyvärr att tänka egoistiskt. Vi vill snarare lösa vårt problem på privat väg, om vi tror att det är möjligt, än kollektivt, också om resultatet vi förväntar oss uppnå (för egen del) är detsamma i båda fallen.


Tips för förtryckare och revolutionärer

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Vill man som förtryckare upprätthålla förtrycket bör man förstås sprida illusioner om att en bättre framtid väntar för de förtryckta; man bör brutalt slå ned varje försök att sätta igång en upprorisk rörelse, inte bara för att stoppa den, men också för att visa att något sådant inte kommer att lyckas; man bör skapa inbördes splittring bland de förtryckta genom att inrätta olika undergrupper med motstridiga intressen; och man bör se till så att det finns en individuell väg öppen för vissa förtryckta människor bort från gruppen av förtryckta.

Vill man i stället som presumtiv revolutionär försöka omskapa samhället i grunden bör man motverka föreställningarna om att problemen löser sig av sig själva; man bör genom exemplariska (och lyckade!) aktioner stärka föreställningen att förtrycket kan rubbas; man bör försöka övervinna splittring inom den förtryckta gruppen; och man bör på olika sätt mobba dem som på egen väg försöker lösa det sociala problemet.

Kollektiv hopplöshet, individuella chanser
Det är lätt att se att den som vill försvara förtrycket ofta har en privilegierad position. Är förtrycket stabilt, så är det, och en känsla av hopplöshet, åtminstone för stunden, kan lätt sprida sig bland de förtryckta. De förtryckta är i så fall sårbara beträffande propagandan om att det ska bli bättre längre fram. Om inte annat så kan de komma att tänka att de på något vis ska kompenseras efter döden. De härskande kan utan svårighet med brutalitet slå ned försök till uppror och därmed statuera exempel (tänk på Himmelska fridens torg!).

Och har de styrande lyckats skapa undergrupper, vilka verkligen har motstridiga intressen, så är det svårt för den presumtive revolutionären att göra något åt den saken (tänk på Sydafrika!). Kan de härskande till sist erbjuda vissa individer en möjlighet att byta grupptillhörighet, och kan de göra det på ett sätt som sprider föreställningen att i princip vem som helst lyckas, förutsatt att man anstränger sig, är det återigen svårt för den presumtive revolutionären att göra något åt den saken.

En rimlig utväg
I vissa historiska situationer råkar emellertid också stabila förtryckande system i gungning. Då kan plötsligt upproret framstå som en rimlig utväg. I vissa fall är det de härskande själva som övermodigt sätter sin position på spel. Tänk på Ceausescu, som själv sammankallade massorna så att de kunde välta systemet över ända! Modiga aktioner, som Castros Moncada-attack, kan få en symbolisk och hoppfull innebörd, också då de kortsiktigt misslyckas. De visar ändå att systemet är sårbart, tänker människor.

Politiska system som exkluderar människor på rasistiska grunder, som det sydafrikanska gjorde, har också svårt att göra det troligt för enskilda individer bland de förtryckta att de har en möjlighet att genom idogt arbete avancera. Det är möjligt att byta social klass men inte ras. Rasistiska förtryckare har alltså berövat sig själva en viktig förtrycksmekanism!

Ungefär så, i en starkt förenklad form, ser socialpsykologins vetenskapliga resultat ut. Jag har här exemplifierat med länder som Sydafrika, Kina och Rumänien. En avslutande fråga värd att fundera över är om resonemanget har någon tillämpning på vårt eget land.

Hur upprätthålla förtrycket?
Förekommer förtryck i vårt land? Människ
or med olika politisk grundhållning besvarar den frågan olika. Jag lämnar den öppen. Låt oss emellertid anta att det förekommer förtryck, och att en minoritet i vårt land lever högt på detta förtryck, som betalas av majoriteten på olika sätt. Med vilka medel kan man i så fall förvänta sig att de förtryckande ska försöka upprätthålla sitt förtryck?

De bör eftersträva apati bland betydande grupper av underprivilegierade människor. De bör inge de förtryckta föreställningen att vi just nu genomgår en fas där uppoffringar är nödvändiga. Det blir bättre sedan!

Det är viktigt att se till så att många bland de förtryckta finner det meningslöst att rösta.

Det är också viktigt att utforma olika institutioner så att polarisering mellan överklass och underklass undviks. En medelklass behövs, för att hindra majoriteten från varje försök att förbättra sin situation.

Och det är viktigt att upprätthålla föreställningen om att det är möjligt för enskilda individer att byta klass.

Svenskt exempel: Skolpolitiken!
Finns det något nytt politiskt initiativ, som passar in i den här bilden? Ett är enligt min mening iögonfallande: den borgerliga skolpolitiken! Här gör man det möjligt för engagerade föräldrar att genom aktiva val, och på det allmännas bekostnad, söka efter de bästa skolorna åt just de egna barnen.

Bor du i betongförort, lider du av ”utanförskap”, ser din egen framtid dyster ut? Du kan ändå, om du lägger manken till, försöka finna en skola åt just ditt barn, som med hjälp av den kan ta sina första stapplande steg på en klassresa, låt vara att den kanske kommer att ta ett par generationer.

Om det skulle förekomma systematiskt förtryck i vårt samhälle är alltså reformer som denna vad man skulle kunna förvänta sig.
Av att reformen införts följer förstås inte att det råder förtryck. Den kan ha inrättats av andra skäl. Men kanske kan den ändå ses som ett indicium…

Tänk vidare
Tja, så kunde man spekulera. Det finns förstås många andra paralleller som kan göras. Det här är inte platsen att göra dem. Men medge att teorier om förtryck är spännande och tankeväckande!

Fotnot: Anfallet mot militärförläggningen i Moncada år 1953 betraktas som inledningen på den kubanska revolutionen. En epidemiologisk undersökning studerar ett fenomens utbredning (t ex en sjukdom) i en hel befolkningspopulation.

Essän är en förenklad version av artikeln ”Social Psychology and the Paradox of Revolution” publicerad i South African Journal of Philosophy. Den är skriven inom ramen för projektet Oppression, Ideology, and Democracy.

Läs mer: på projektets hemsida

FAKTA: Torbjörn Tännsjö
Torbjörn Tännsjö, född 1946, är Kristian Claëson-professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och professor i medicinsk etik vid Karolinska universitetet. Han är även medlem av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor och Donationsrådet.
Tännsjö doktorerade 1972 på avhandlingen The Relevance of Metaethics to Ethics och har sen dess publicerat ett åttiotal fackfilosofiska artiklar och ett tjugotal böcker, inklusive novellsamlingen X2000 (1999). Den senaste boken på svenska är artikelsamlingen Läget (2005).

I år utkommer boken Global Democracy. The Case for a World Government på Edinburgh University Press. Den argumenterar för inrättandet av en världsregering. Intäkterna från boken skänks till rättviseorganisationernas samarbetsorgan OXFAM.

Genom åren har Torbjörn Tännsjö som oförutsägbar och tankeväckande debattör tillämpat sitt filosofiska kunnande på angelägna samhällsfrågor som dödshjälp, doping och genteknisk etik. Han har även varit flitig medverkande på LO-tidningens kultursida, och nedan återfinns länkar till ett urval av hans bidrag genom åren.

Tidigare artiklar av Torbjörn Tännsjö:
Läs också: artikeln ”Militära interventioner är inte humanitära”, 26/4 2007
Läs också: artikeln ”Vem ska vi skylla ondskan på?” 8/3 2007
Läs också: artikeln ”Fotbolls-proffs också till salu”, 28/4 2006
Läs också: artikeln ”Efter kapitalismen”, 17/2 2006
Läs också: artikeln ”Demokrati inte bara fred”, 10/9 2004
Läs också: artikeln ”Nej till den europeiska federationen!”, 28/11 2003
Läs också: artikeln ”Rör inte vår konstitution”, 16/8 2002
Läs också: artikeln ”Ett sympatiskt försvar för världskapitalismen”, 28/9 2001
Läs också: artikeln ”Till attack mot reklamen!”, 30/3 2001
Läs också: artikeln ”En radikal idé går förlorad” 12/3 1999
Läs också: artikeln ”Hur direkt ska demokratin vara?”, 11/9 1998

Läs också: Arne Ruths artikel med koppling till Torbjörn Tännsjö ”Individens frihet och lycka”, 19/2 199

Tips!
Ännu fler artiklar om och med Torbjörn Tännsjö hittar du i LO-Tidningens digitala arkiv i Affärsdata.
Klicka här för att ta dig vidare till Affärsdatas söktjänst.

Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen