Friheten en viktig byggsten

I Riksutställningars hus på Gotland har ingen, inte ens generaldirektören, eget rum. Alla jobbar där det passar i ett kontorslandskap som ska locka fram kreativiteten.

Rent utseendemässigt är arkitekturens betong, glas och lärkträ intressant. Men i skapandet av Riksutställningars nya hus på Gotland har också organisationen varit en viktig byggsten. Medarbetarna är nyförälskade.

Solen slår mot glaspartierna och fasadens skrovliga grå ränder samspelar med parkeringens grus och betongplattor. Frånvaron av vita markeringar för bilar, ängsblommorna som ska gro i gruset, allt är uttänkt. Fyrkantigt, monumentalt och modernt. På baksidan ligger Almedalen BK:s boulebanor.

Lysande bygge
I januari invigdes Riksutställningars nya hus som byggts i rekordfart i utkanten av Visby och i oktober flyttar Riksantikvarieämbetet in i husets andra ännu inte helt färdiga del. Lärkträet lyser och vinden har avtagit.

Som kompensation för försvarsnedläggningar tog regeringen 2004 beslut om att flytta ut myndigheter från Stockholm. Många anställda var chockade, upprörda, ilskna. För Riksutställningars del togs beslutet ett år senare, i en andra omgång. Den våren kom en praktikant till lokalerna vid Danvikstull i Stockholm, till ”oerhört mycket bitterhet”. För henne var det en märklig känsla. Hon var utbildad snickare och modellör och att bygga utställningar var ett drömjobb. Dessutom hade hon, dalkulla som hon var, alltid velat flytta till Visby och stod sedan flera år i bostadskö där.

– Jag fick nästan hålla inne med min glädje, säger Anna Hellman, nu etablerad i ett litet hus ett par mil från Visby, det efterlängtade hyreskontraktet innanför ringmurarna tar ytterligare år av köande.

Inget inrutat
Huset hon jobbar i är byggt med utgångspunkt i arbetets organisation och i framtida förändringar. Navet är ett kontorslandskap med ”clean desks”, opersonliga skrivbord, för de drygt fyrtio medarbetarna. Runt dessa finns rum för olika ändamål i varierande storlek med sobra skyltar som både ska underlätta orienteringen och sätta motton i fokus: ”Nytänkaren”, ”Gemensamheten”,
”Insikten”. Ingen har egna rum, inte ens generaldirektören. Alla får i stället använda hela huset, sätta sig där det passar.

Anna Hellman har sitt skrivbord i hörnet av en öppen verkstad. I hallen utanför ska de kunna ”vräka upp allt”, justera de sista detaljerna även på stora utställningar.

Alltid mobil
På morgonen har Anna Hellman köpt en ny säng till ”Lek – en allvarlig utställning”, som är på väg mellan Östersund och Oxelösund. Det riktigt kliar i fingrarna inför första nybygget. Arkitekturen lockar fram kreativiteten, tycker hon. På skrivbordet står pärmar, pennor, foton. Hon har inte reflekterat över det, mest tagit för givet att hon ”bor” där. Men visst, det personliga skåpet har hjul.

På papperet kan hon bli skrämd av en riktig ”pyramidorganisation”, men känslan är en annan. Öppna rum ger insyn. Men riktigt vad husets lösa ramar gör för hierarkin är kanske för tidigt att säga. Hon ler, det är som att gå med en glad mask hela dagarna, tycker hon, men försäkrar att det är äkta.

– Vi är på gränsen till euforiska.

Inte jobb – kall
Det finns fler som jublar. Organisationskonsulten Thomas Nathorst-Böös pratar inte om sitt jobb utan om sin mission, sitt kall. Han var inblandad från början, satt med i den jury som valde ut Celsing Arkitektkontor för både utvändig och invändig arkitektur. Väckte frågan hos medarbetarna vad som var viktigt för dem. Själv är han arkitekt i grunden och tror att få inser hur betydelsefull den fysiska miljön är. Rent slentrianmässigt sitter ofta anställda i rum på rad för maximal överblick och kontroll.

Få har möjlighet att bygga nytt men många vore förtjänta av nya lokaler. För byråkrati och underordning är väggfast. I väggarna sitter föreställningar om hur man ska vara. Från Stockholm, lite halvt på avstånd, säger han att myndigheten var modig, som verkligen gick till botten med allt, med värderingar, uppförande, gamla strukturer och möjliga framtidscenarier.

Låg ljudnivå
Riksutställningars övervåning löper runt en stor terrass, med glasväggar åt alla håll. Matsalen är oroväckande uppvärmd med tanke på att det bara är februari. En blomgrupp hälsar ”varmt välkomna”, från grannen kronofogden. Tvärs över trallen – grillarna har inte kommit än – i kontorslandskapet, står mobilerna i tyst läge och soffgruppen ljuddämpad. Enstaka telefonsamtal bryter tystnaden.

I inspirationsrummet med rödmönstrade gardiner är ett av de runda vita borden belamrat med rosa och gula post it-
lappar. Planering pågår inför de interna verksamhetsdagarna där varje enhet ska berätta om vad de gör.

Enorm skillnad
Louise Anderson leder arbetet för enheten omvärld och utbildning. Tidigare arbetade hon på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, också det modernt och nybyggt, men inte byggt med arbetsvillkoren i fokus.

– Det är en otrolig skillnad. Det här är en arbetsplats man blir glad av. Jag känner mig snygg och cool, den boostar mig. Jag har alltid velat jobba så här, men byggnaderna har inte supportat det, säger hon samtidigt som en rosa ballong tappar luft och pruttar iväg under jubel.

En idé till presentation är väckt.

– Så gör vi, vi blåser upp dem själva, enas webbredaktören Marika Jonson och omvärldsbevakaren Mårten Janson och fortsätter att texta budskap på ballongerna.

Behöver inte vara fyrkantigt
Nyanställda Marika har just belönats med en virtuell medalj av generaldirektören för att ha levt upp till mottot ”modiga
samarbetare”.

– Jag har flyttat runt, säger Marika, som tycker att det fallit sig naturligt.

Anneli Strömberg Fatty småmyser.

– Bara för att man skriver en rapport till kulturrådet behöver man inte sitta på en fyrkantig stol. Man kan busa med ballonger då också, säger hon.

I regeringens utredning skulle hyreskostnaderna efter utlokaliseringen bli lägre. Men den gotländska marknaden hade underskattats och inga lämpliga byggnader fanns att tillgå. Bygget kostade 300 miljoner kronor. Riksutställningar hyr, till mer än dubblerad kostnad.

Med stora fina ytor kanske det inte är konstigt att stämningen är hög?

Anneli Strömberg Fatty påpekar att lokalerna är mindre än tidigare, korridorer tar stor plats. Och utrymme har vunnits genom att entrén delas med Riksantikvarieämbetet. Konceptet borde fungera för fler, tror hon. Men om man inför kontorslandskap gäller det också att planera för utrymmen som ersätter de gamla rummen.

I konsulten Thomas Nathorst-Böös framtidsscenario finns virtuella snickare i Visby, som skapar i datorn och låter snickare på fastlandet utföra hantverket. I den rollen kan snickaren Anna Hellman på nedre plan inte se sig.

– Jag vill fortsätta fysiskt. Men kanske blir det mer av nya, lättare material och mer att uppfinna, göra prototyper, säger hon.

På bordet ligger hennes kryckor – dansen under invigningsfesten skedde i för höga klackar – och ut ur ”Lyhördheten” bakom henne sipprar gitarrspel och sång, övning inför att nuvarande generaldirektören ska avtackas. Ann Follin var en av dem som valde att hoppa av och nu pågår ett urval blad drygt 20-talet sökande. En lite oro finns hos Anna Hellman inför en ny nyordning.

FAKTA:
Efter försvarsnedläggningar beslöt regeringen 2004 att utlokalisera 2.500 statliga jobb som kompensation, bland annat inom Försäkringskassan. Fyra myndigheter flyttade ut i sin helhet: Riksutställningar, Folkhälsoinstitutet, Konsumentverket och Statens institution för kommunikationsanalys. Riksantikvarieämbetet, till exempel, har halva verksamheten kvar i Stockholm.

Riksutställningar har funnits sedan 1965. Ett av uppdragen var då att föra ut konst från statliga museer. I den första utställningen fraktades verk av Picasso och Rembrandt runt i landet. Under året har Riksutställningar producerat 1.200 utställningar. Myndigheten har i uppdrag från regeringen att särskilt prioritera barn och unga, den samtida konsten samt att utveckla den konstnärliga pedagogiken och tekniken.

Läs mer: om vad Riksutställningar är och vad de gör