Graviditet med komiskt crescendo

I romanen Pojken i brunnen (Lindelöws förlag) tecknar Gunder Andersson ett porträtt av sina föräldrar.

Det är sent fyrtiotal och pappan, en politiskt medveten småbonde, kämpar envetet för att hålla familjen ekonomiskt på fötter i det begynnande storjordbrukets tid.

Symbiosen mellan pojken Gunder och mamman är stark, vilket medför att bilden av henne är aningen mindre nyanserad. Dock förstår man att båda föräldrarna har haft tuffa uppväxtvillkor, något de kompenserar genom en oftast tillåtande och kärleksfull attityd till sin lille pojke.

Genom barnets nyfikna och aningslösa sinne silas en räcka händelser, med redogörelsen för mammans graviditet med en kommande lillebror som komiskt crescendo.

En kavalkad av nära släktingar inbegripna i ständiga dispyter samt jakt- och supkompisar till fadern fullkomnar bilden. Att vissa skeenden är uppenbara efterkonstruktioner förtar inte på minsta vis skildringens värde. Anderssons bok är ett läsäventyr, det ständigt personliga i berättelsen blir så påtagligt det allmängiltiga; jag rekommenderar varmt högläsning.
 
Åke Hedebrant
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören