En annan möjlig ordning blir synlig

Maria Hamberg hör till en ny generation av arbetarförfattare som både ansluter till och vidareutvecklar den arbetarlitterära traditionen. Hon har publicerat tre böcker. 2002 gav hon ut novellsamlingen På väg till natten. Två år senare kom Några gjorde hålen, en samling noveller och ”dokumenteller” om kvinnor som arbetar i industrin, illustrerad med akvareller och teckningar av Roine Jansson.

2008 kommer hon så ut med sin första roman, Greklandssommaren, om Betty, en kvinnlig industriarbetare som under en osedvanligt varm sommar inleder en kärleksrelation med en arbetskamrat samtidigt som hon konfronteras med en trasslig familjesituation som hon tidigare försökt förtränga.

Det finns flera likheter mellan Hamberg och de ”klassiska” arbetarförfattarna. Bland annat har hon en hel del gemensamt med Ivar Lo-Johansson.

Han skrev ”i rörelsens hägn” – reste runt med Lantarbetarförbundets funktionärer för att samla material till sina statarskildringar och publicerade sig ofta i Lantarbetaren.

Hambergs Några gjorde hålen kom till i samarbete med Metalls avdelning 30 i Södertälje och med stöd av Kultur i Arbetsliv-projektet ”Kvinnor på verkstadsgolvet”. Hon har också medverkat flitigt i flera arbetarrörelsetidningar.

Främst har hon publicerat sig i fackförbundspressen – oftast i Mål och medel – men hon har även skrivit i Broderskap och Arbetaren.

Lo-Johansson utvecklade novellen som verktyg för realistisk kollektivskildring. Hamberg vidareutvecklar den i samma riktning.  Han tog på sig uppgiften att skildra en befolkningsgrupp som trots sin storlek och betydelse osynliggjordes av borgerliga författare och konstnärer, nämligen statarna. Hon utför ett liknande arbete för den moderna industriarbetarklassen.

”Det fick inte synas att några jobbat”
Just arbetarklassens osynlighet är den stora tematiken i Hambergs författarskap. Hennes främsta drivkraft tycks helt enkelt vara en vilja att visa att det fortfarande finns människor som arbetar. Ett typiskt exempel på en skildring av arbetets, och därmed arbetarnas, osynlighet hittar man i novellen ”Från Grekland till Scania” i Några gjorde hålen. Där beskriver en grekisk kvinna sitt arbete på följande sätt:

”Vi var några flickor som skulle tvätta ur de färdiga bussarna med thinner och kristallolja, allt fett och sådant som visade att bussen var gjord på fabrik måste bort. Det skulle vara skinande rent. Som fabriksnytt!!! Det fick inte synas att några verkligen jobbat där inne”.

En liknande skildring hittar man i Greklandssommaren, där huvudpersonen Betty funderar på trappstädningen i huset där hon bor:

”Hon tittade på den gråa stenen under fötterna när hon gick, såg alla de vita krumelurerna från urtiden. Såg de urfrästa ränderna på stegen som gjorts för att minska halkrisken och tyckte synd om alla städerskor som genom åren knäkrupit och torkat bort grus, smuts och vatten. Det måtte ha varit ett elände att få upp sanden ur skårorna! Städerskorna hade inte lämnat några spår, deras uppgift var att ta bort spåren efter andra. Av allt besvär och allt slit de själva haft syntes ingenting. Men skalen från urtiden låg kvar och kunde inte gnuggas bort.”

Att få arbetarna att se sig själva
Det är dock inte bara arbete och arbetare i allmänhet som Hamberg vill synliggöra. Hon vill också visa att arbetarklassen är mycket mer heterogen än man vanligen antar.

Framför allt har hon tagit på sig uppgiften att visa att de industrigrenar som ofta betraktas som ”manliga” också befolkas av kvinnor, och att den svenska arbetarklassen till stor del utgörs av människor som kommit hit från andra länder.

Att visa upp arbetarklassen för dem som inte själva tillhör den har alltid varit ett av arbetarförfattarnas viktigaste ärenden. Och när det varit gynnsamma konjunkturer för arbetarlitteraturen har det ofta berott på att folk varit nyfikna på arbetarklassen.

Men arbetarförfattarna har ofta också haft ett annat mål, nämligen att få arbetarna att se sig själva. Detta var viktigt redan i den äldsta kamplyriken. Där gällde det ofta att skapa gemenskapskänsla och politisk medvetenhet bland arbetarna, att få dem att se sig som en klass.

Detta mål har funnits kvar också i senare tiders arbetarlitteratur. Men naturligtvis har bilden i den spegel som hållits upp framför arbetarklassens förändrats. Hos författare som Folke Fridell och Erik Johansson har den exempelvis sällan varit så smickrande som den ibland kunde vara hos pionjärtidens kamplyriker. Och det är den inte hos Hamberg heller.

Ett kollektiv av olikheter
Påfallande ofta berättar hon om ensamhet, mobbning och osolidariskt beteende, saker som vittnar om att arbetarna inte ser sig som ett kollektiv med gemensamma intressen. Ett intressant exempel på en sådan skildring hittar man i novellen ”Morgon”, som inleder debutnovellsamlingen På väg till natten och som handlar om inmarschen i en fabrik en måndagsmorgon.

”Morgon” kan läsas som en pendang till Martin Kochs roman Arbetare (1912), som inleds med en skildring av hur arbetarna en tidig morgon drar genom staden på väg till sina arbetsplatser. Men medan Koch skildrar arbetarna som ett mäktigt kollektiv – ja, närmast som en naturkraft som forsar fram genom staden – betonar Hamberg i stället hur olika arbetarna är:

”Man skulle kunna tro att de alla liknar varandra, alla de som ska till samma dörr. Men skillnader finns. Ålder, längd och kön är påtagligt. Håret är också skiljande. Svart, vitt, brunt, grått, gult, rött, till och med lila hår finns och grönt. Vissa har nästan inget hår, några har rakat skallen. Andra har svansar ända ner till ändan, en del av dem är flickor. Några har mössor, flera har kepsar, men de flesta är barhuvade.”

Men så händer någonting:

”Då hörs en duns. En plåtsmäll.

– Jävla turkjävel. Hur kör du?

Morgonrusningen tvärstannar. Alla vrider sig för att kunna se vad det var som hördes på parkeringen. Det kommer en ilsket fäktande svensk mellan bilarna.

– Jävla idiot! Svartskalleidiot!

Han viftar med armarna och skriker för sig själv, så att alla ska höra. Den avsta
nnade rusningen drar igång igen. I klungor rör sig människorna vidare, nu har hårfärgen klumpat ihop dem.”

Arbetarna i den här novellen verkar alltså tycka att det som skiljer dem åt – i det här fallet om man är infödd eller invandrad – är viktigare än det som de har gemensamt, nämligen att de är arbetare.

Och så är det ofta i Hambergs texter. Men samtidigt synliggör de möjligheten av en annan ordning, en ordning byggd på solidaritet. Därmed ansluter Hamberg till en central idé i den arbetarlitterära traditionen. Men hon gör det med en skarp blick för vår tids förhållanden, vilket gör henne till en betydelsefull förnyare av denna tradition.

FAKTA: Böcker av Maria Hamberg

• På väg till natten. Noveller. Bäckströms förlag 2002.
• Några gjorde hålen. Noveller och ”dokumenteller”. Bäckströms förlag 2004.
• Greklandssommaren. Roman. Ordfront 2008.

TIPS! Med vänligt tillstånd från Ordfront publicerar LO-Tidningen ett smakprov ur hennes nya roman.

Läs också: ett utdrag ur Maria Hambergs roman Greklandssommaren
Läs också: inbjudan till författarsamtal med Maria Hamberg onsdag 20 februari kl 18

Magnus Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen