Blockader är ett nödvändigt ont

Det är en lättnad att konflikten vid Sockerbullens konditorier i Örebro funnit sin lösning. Inte glädje, som många kanske tror. Ingen ”segerns sötma”, utan lättnad. Alla former av konflikt innehåller ett visst mått av misslyckande, för alla parter. Det är en situation som ingen av oss önskar. Men som organisation har vi ett ansvar att uppfylla.

Ett ansvar framför allt gentemot våra medlemmar, inte bara på det aktuella företaget, utan på alla företag där det redan finns ett avtal. Men vi har också ett ansvar gentemot alla andra arbetsgivare som accepterar de regler som gäller på den svenska arbetsmarknaden.

Alla behöver schysta inkomster
Vi har insett att vi lever i en symbios, ett tillstånd där vi är beroende av varandra. Vi som arbetare är beroende av välmående och fungerande företag där vi kan få den inkomst vi behöver för att klara våra liv. Arbetsgivaren behöver vår arbete för att få fram en produkt som han/hon kan få avsättning för och tjäna pengar på. Men näringslivet vet också att de är beroende av att arbetarna har schysta inkomster. Vem ska annars ha råd att köpa deras produkter? En annan sak som kommer bort i den allmänna debatten är frågan om arbetsfreden. När vi som organisation tecknar avtal, så garanterar vi också att våra medlemmar inte går ut i strejk.
Självklart är även detta något som arbetsgivarna har ett stort intresse av.

Jag vill också ge vår bild av ”den allmänna opinionen” som det ofta talas om i media och debatter. Under konfliktens första dag fick våra blockadvakter utstå mycket. Gränsen för vad man egentligen ska behöva tåla, passerades vid flera tillfällen. Att vi ställer upp för våra medlemmar genom att informera allmänheten och eventuella kunder om våra fackliga rättigheter borde inte betyda att vi ska behöva stå ut med spottloskor, svordomar och hotelser. Men att ”svara med samma medel” föresvävade oss aldrig. Vi har full respekt för dem som kom fram till oss och sansat och sakligt argumenterade för sin syn. Sådant hör till.

Unga knappast värst
Vidare finns det vissa som påstår att det skulle ha varit många ungdomar som gått och fikat på det aktuella konditoriet till stöd för ägaren. Visst fanns det en del ungdomar som slank in och tog en fika under blockaden. Men det absoluta flertalet bestod av medelålders och äldre herrar. Jag vill ge en eloge till alla de ungdomar som vi var i kontakt med under blockaden. De visade en naturlig nyfikenhet och var inte rädda för att komma fram och fråga.

Nåväl, ”stormen” bedarrade allteftersom blockaden gick vidare. Alltfler kom fram till oss och gav oss sitt stöd. Inte bara arbetare och andra fackligt engagerade, utan även företagare och tjänstemän. Detta värmde naturligtvis och fick oss att förstå att ”den allmänna opinionen” kanske inte alltid är den som redovisas i media.

Nu hoppas jag innerligt att vi ska kunna lägga denna historia bakom oss, även om jag förstår att det blir svårt. Nu har vi ett gällande avtal på Sockerbullen AB som båda parter ska ta ansvar för. Precis som på alla andra arbetsplatser med kollektivavtal.

Stefan Hall
Ordförande i Livs avdelning Bergslagen