KRÖNIKA. Riksbanken valde förra veckan att höja räntan. Detta trots att konjunkturen vänt nedåt. Man behöver knappast vara nationalekonom för att förstå att i ett sådant läge bör räntan snarare sänkas. Men Riksbanken höjer räntan och varnar sedvanligt för inflation. Detta trots att höstens prisökningar (bortsett från riksbankens egna räntehöjningar) beror på höjda priser på utländska råvaror och bränslen vilka knappast påverkas av höjd svensk ränta.
Riksbankens ledning hänvisar då till ett internt kostnadstryck i Sverige. Men inte ens det går att finna. Kostnadsökningarna för löner och andra arbetskostnader ligger ju en bit under den nivå som kan anses vara inflationsdrivande.
Riksbankens beslut har kritiserats från en närmast enig ekonomkår. Obegripligt och gåtfullt klagar ekonomerna. Riksbanken tycks se något som ingen annan ekonom ser.
Inget nytt
Personligen var jag knappast överraskad. Riksbanken har närmast systematiskt i ett decennium haft en böjelse för säkerhetsmarginal genom att hålla för hög ränta. Det har i sin tur bidragit till högre arbetslöshet och sämre tillväxt. Detta har påpekats så länge nu att det nästan känns genant. Inte minst eftersom ingen tycks ha ork eller mod att göra något åt detta systemfel.
Kritiken mot riksbanken för att denna politik skapar en lägre sysselsättning bemöts med att riksbanken inte har något annat mål än inflationsmålet. Det är korrekt. Riksbanken har endast ett enda övergripande mål. Det är målet om prisstabilitet, tolkat som 2 procents inflation i genomsnitt. Detta är ett resultat av två olyckliga omständigheter under 1990-talet, dels stark påverkan från nyliberala ekonomiska teorier, dels av EMU-processen.
Sysselsättningskrav – ett minimum
I andra länder som exempelvis Norge och USA har centralbankerna också ett lagstiftat mål om att stimulera tillväxt och sysselsättning som är likställt med inflationsmålet. Detta är också krav som Europafacket driver gentemot den europeiska centralbanken. Ett minsta rimligt krav från en progressiv svensk arbetarrörelse borde vara att kräva att ett sysselsättningsmål också infördes för den svenska riksbanken. Det skulle också ge stöd åt Europafackets krav.
Vän av ordning kan ju undra: Om riksbanken nu inte ens klarar av att uppfylla sitt enda mål, hur ska den då klara av ytterligare ett mål? Men de som i dag beslutar om räntan har uppenbarligen en benägenhet att hålla inflationen alltför låg för säkerhets skull, och därmed blir räntan och arbetslösheten alltför hög. Ett starkt uttalat mål från lagstiftaren att Riksbanken lika mycket ska se till sysselsättningen i sina avvägningar kan påverka denna skadliga böjelse hos beslutsfattarna i Riksbanken. Man kan naturligtvis fortsätta gnälla på Riksbanken, men mer verkningsfullt är nog att göra något i stället!
Stefan Carlén
Förbundsekonom på Handels
Skriv till debattredaktören