Rör inte vår konstitution

Flerpartisystem av svensk modell ger väljarna chansen att säga sin mening.

Dagens svenska flerpartisystem gynnar högt valdeltagande och ger väljarna goda möjligheter att uttrycka sin politiska uppfattning, skriver Torbjörn Tännsjo. De statsvetare som vill införa majoritetsval och tvåpartisystem av engelsk modell är därför inne på ett farligt spår. Istället för att vitalisera demokratin skulle ett genomförande av deras förslag minska väljarnas tilltro till styrelseskicket.
Alla tycks vara överens om att vårt demokratiska styrelseskick är i kris. Men åsikterna om krisens orsaker går isär. Därmed finns också radikalt olika ideer om vilket botemedel mot krisen som är bäst.

En spridd uppfattning bland statsvetare, särskilt om de är verksamma inom studieförbundet Näringsliv och samhälles (SNS) demokratiråd, tycks vara att krisen hänger samman med brister i vår konstitution. Professorerna Olof Petersson, Sören Holmberg,
Leif Lewin och Hanne Marthe Narud i SNS demokratiråd har således föreslagit ändringar i vår konstitution för att komma tillrätta
med krisen. De vill att en regering bara ska kunna bildas, om den har aktivt stöd av en majoritet i riksdagen (DN 29/6-02). För att en ny regering ska kunna bildas ska krävas att en majoritet röstar för den, det räcker alltså inte att som nu en majoritet avstår ifrån att rösta mot den.

Blir bara värre
Jag tror att detta förslag är fullkomligt missriktat och att det, om det skulle bli verklighet, bara skulle fördjupa krisen för vårt demokratiska styrelseskick. Jag ska här motivera den slutsatsen. Jag inleder emellertid med att peka på vad jag tror
är de verkliga orsakerna till demokratins kris, som vi idag känner den. Huvuddragen i krisen för vårt nationella demokratiska
styrelseskick hänger samman med ett minskat folkligt intresse och engagemang i politiken. Det har på olika sätt moraliserats
över detta minskade folkliga engagemang. En sådan moralism har inget fog för sig. Det minskade intresset är fullkomligt
förnuftigt, i det har SNS demokratiråd rätt. Men ointresset beror inte, som SNS demokratiråd tycks tro, på några enkla brister i den svenska konstitutionen.

Orsakerna går djupare än så. Ointresset hänger direkt samman med en klar insikt om att den traditionella politiska verksamheten
faktiskt betyder mindre nu än tidigare. Varför då engagera sig lika djupt? Varför gå med i olika partier, varför sätta sig in i politikens sakfrågor, varför ägna mer än en förströdd tanke åt sådant som en valrörelse? Hur kommer det sig då att den traditionella politiska
verksamheten förlorat i betydelse? Tre olika faktorer är av överordnad betydelse. För det första globaliseringen, som innebär att nationella politiska institutioner förlorar i kraft gentemot mäktiga ekonomiska aktörer. De senare dikterar i ökad utsträckning
villkoren för vilka beslut de senare kan fatta. För det andra en motsvarande ideologisk förändring, som berör hela det politiska fältet, från höger till vänster. Också i frågor där politiker skulle kunna fatta beslut och styra samhällsutvecklingen, om de ville, avstår de frivilligt från att göra det. De anser samfällt att marknaden är bättre på att sköta sådant som det tidigare var en självklarhet att samhället skulle ta omhand, såsom kommunikationer, elförsörjning o s v. Notera att till och med vänsterpartiet understödde utförsäljningen av Telia!

Betyder inget
För det tredje överlämnandet av nationella beslut till EU. EU-medlemskapet innebär ju att valhandlingen, som är konstruerad
för att påverka det nationella demokratiska politiska systemet (riksdagens sammansättning) blir av mest symbolisk betydelse.
Vem vet vad det får för konsekvenser för EU:s olika beslut, när jag lägger min röst i det svenska riksdagsvalet – förmodligen
betyder den inget alls i det stora sammanhanget, torde de flesta tänka.

Men även om alla dessa objektiva svårigheter föreligger, och man kan misströsta om hur de skulle kunna elimineras, så kvarstår
förstås frågan om vårt nationella politiska styrelseskick. Äger det drag som förvärrar krisen? Eller är det i stort sett det bästa system vi kan tänka oss, om vi åtminstone vill motverka att krisen i onödan fördjupas?

Statsvetarna kring SNS tvekar inte om svaret: vårt styrelseskick har allvarliga brister, som bidrar till att öka den politiska
apatin. Det avgörande felet med vår konstitution, tycks de mena, är att väljarna inte genom sin valhandling får bestämma vilka
som ska bilda regering efter valet. En första ansats i riktning mot att ändra på det förhållandet vore om man genomförde vad som nu föreslås, en regel som säger att regeringen måste ha aktivt stöd från hela riksdagen, för att kunna bildas. Denna beslutsregel skulle tvinga fram tydligare besked redan i valrörelsen om vilka allianser som är tänkbara efter valdagen, tycks de mena. Det är lätt att se att i förlängningen av detta förslag ligger en ide om majoritetsval, där två tydliga regeringsalternativ uppställs i själva valrörelsen. Majoritetsval och tvåpartisystem är förstås det säkraste sättet att tillgodose väljarnas önskan om att direkt, genom valhandlingen, få avgöra vilka som ska bilda regering. Jag förnekar inte att väljarna har ett sådant intresse. Men väljarna har också ett annat intresse. De vill genom sin valhandling klart uttrycka sin politiska uppfattning. Och de här två målen är inte förenliga. Det är alltså nödvändigt att välja mellan dem.

Omöjligt finna parti
Majoritetsval tenderar att resultera i att två ganska likartade partier kämpar om väljarnas gunst. Därmed är det omöjligt för
många väljare att finna ett parti, som de i någon högre grad kan sympatisera med, då de ska lägga sin röst. Också detta är en
mäktig källa till politisk apati. I själva verket, vill jag påstå, är den långt viktigare, än den osäkerhet som väljarna med dagens system kan känna om hur till exempel Göran Persson ska välja att sätta samman sin regering efter valet.

Den regel vi har i vår konstitution för hur regeringen ska bildas, som säger att de räcker att statsministern inte får en
majoritet emot sitt förslag, är kongenial med vårt proportionella valsystem. I valrörelsen kan många tydliga politiska alternativ
artikuleras. Väljarna kan lägga sin röst p&
aring; det parti de i stora drag sympatiserar med. De kan också välja att aktivt engagera
sig för och i detta parti – om de finner det mödan lönt. Vänsterpartisten kan rösta på vänsterpartiet, kristdemokraten på
sitt parti, miljöpartisten på sitt o s v – i den trygga förvissningen att valhandlingen ska ge ett märkbart genomslag. Enda osäkerheten i det här sammanhanget hänger samman med fyraprocentsspärren, som kan framtvinga vissa former av taktisk röstning.

Förtroendefråga
Det är sant att ett system som vårt lämnar en viss osäkerhet om vad som ska hända efter valet. Ska Göran Persson göra upp med
vänstern eller med mittenpartierna? Men väljarna går ändå till val med förhoppningen att valresultatet ska vägleda Göran
Persson och andra ledande politiker när de träffar det beslutet. Det här är förstås en fråga om förtroende. En statsminister kan
missbruka detta förtroende och göra taktiska och smarta överenskommelser med andra partiledningar, på tvärs mot valresultatet. Om väljarna går till vänster kan Göran Persson kontra med att göra överenskommelser åt höger. Men sannolikt får han i så fall sota för detta i nästa val – eller i kontakten med den egna rörelsen.

Vi bör som väljare utgå ifrån att ledande politiker beter sig ansvarigt på den här punkten. Finns inte ens denna form av
förtroende mellan väljare och politiker är det demokratiska systemet i ännu allvarligare kris än vi trott. Men det vore att
måla fan på väggen att göra gällande att så är fallet. Jag menar att vi bör hysa fortsatt förtroende för vårt system och våra
ledande politiker på den här punkten – i insikt om att alternativet är långt värre.

Vore odemokratiskt
Alternativet är alltså någon form av majoritetsvalssystem och tvåpartisystem. Det är rimligt att förmoda att det skulle leda
till en långtgående amerikanisering av politiken. De politiska organisationerna skulle bli beroende av ekonomiska bidragsgivare
av olika slag, att vara politiker skulle bli en yrkeskarriär bland andra, det folkliga engagemanget skulle snabbt avklinga. Valet skulle bli ett spektakel, som främst ägde underhållningsvärde. Visst skulle detta kunna vara funktionellt, men det vore föga demokratiskt. Är inte alla dessa framstående statsvetare i SNS demokratiråd medvetna om detta?

Jag vet inte. En konspirativ tanke kunde vara att de har tänkt på följande vis: om våra nationella politiska institutioner ändå
blivit så betydelselösa, att det inte går att upprätthålla ett folkligt engagemang för dem, så är det bättre att professionalisera och kommersialisera också denna del av samhällslivet. De vill aktivt gå in för att göra politiken till en enda gigantisk dokusåpa!

Jag tror emellertid att detta är en alltför uppgiven hållning. Visst ser det på olika vis mörkt ut för vårt demokratiska styrelseskick, oavsett hur vi i detalj väljer att utforma vår konstitution. Men situationen kan snabbt komma att ändras. Politiker kan komma att återerövra makt från de ekonomiska intressena, den ideologiska hållningen kan komma att svänga åt vänster o s v. Då är det bra att ha ett fungerade nationellt demokratiskt styrelseskick, som gör det möjligt för människors politiska uppfattningar att komma till någorlunda klart uttryck. Låt mig också till sist peka på en mera spektakulär möjlighet, som kan innebära att de nationella politiska institutionerna får förnyad betydelse: olika rosiga EU-drömmar kan komma på skam. Det svåra (kanske omöjliga) projektet att på en gång utvidga EU och fördjupa samarbetet kan snabbt gå i stå. Plötsligt tvingas de nationella politiska institutionerna i så fall att ta ansvar för frågor, som de trodde att de en gång för alla lämnat över åt EU-organen.

Det kan bli fråga om svåra och dramatiska beslut. Då är det viktigt att vi har (kvar) ett fungerande nationellt demokratiskt
system, som kan hantera situationen.

Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i LO-Tidningens pappersupplaga 16/8 2002.

Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen