På väg över Atlanten
Minns ni Thorsten Jonsson? Prosaisten som översatte och introducerade Hemingway och Faulkner? Han var också utrikeskorrespondent i New York för DN under andra världskriget och sedan samma tidnings kulturredaktör. Som författare ansågs han stilistiskt skicklig och allmänt lovande. Men så dog han redan 1950, endast fyrtio år gammal.
Det finns en särskild omsorg i Thorsten Jonssons berättande. Orden är nogsamt utvalda och sammanflätade, med stor respekt för det som porträtteras. I de långsamma och absorberande berättelserna har allt sin tid.
Det tänker jag på när jag läser två nyutgåvor med Thorsten Jonssons prosa, utgivna av Modernista. Den ena är hans enda roman, Konvoj, från 1947, den andra heter Berättelser från Amerika och rymmer samlingen Dimman från havet (1950) samt två kompletterande noveller från Sidor av Amerika (1946).
Texterna i de nyutgivna volymerna har en uppenbar sak gemensamt: de kretsar alla kring Amerika och Europa. Förhållandet dem emellan var något som Jonsson tecknade om och om igen. Hans resonemang om USA:s ointellektuella framåtanda och det sargade och ålderdomliga Europas splittring har giltighet än i dag, och den nutida problematiken mellan EU och USA blandas lätt in i texterna och berikar dem.
Hur låter fartyget om natten
Det transatlantiska temat är tydligt i Konvoj. Där skildras ett passagerarfartygs färd i en konvoj över Atlanten från Europa till Nordamerika, under slutet av kriget. Passagerarna lever i en dämpad skräck för tyska torpeder, men också i ovisshet om hur livet ska te sig i Nya världen om de klarar båtfärden.
Nere under däck, i dunklet i hytterna och salongen, får vi möta den intellektuelle polacken med klen livslust, den brittiska journalisten, den åldrade halvt senile fartygsläkaren, den pratglade plantageägaren, några franska frihetskämpar, en Texasbo i oljebranschen, en skygg spion….
Det är som en allvarsam såpa eller kanske som en Agatha Christie-deckare med en uppsättning distinkta typer. Men Jonsson låter det inte bli en konventionell och proportionerlig roman, utan är detaljerad och engagerad i det som faller honom in. Läsaren kan få reda på lika mycket om hur fartyget låter en viss stund om natten, eller om den sekund när drinkarna stänker ut över ett bord i salongerna, som om krigets generella utveckling eller andra längre skeenden.
Ofta länkas små prosapoetiska partier fint till varandra och bäst är Thorsten Jonsson just när han jobbar i det lilla. Styckena är känsliga för stämningar och sinnligheter; ljus och ljud och färg och känsel beskrivs minutiöst i vackra långsträckta meningar.
Detaljerna ger i sin tur otvungna och öppna associationer. En igenbommad hytt blir utgångspunkten för några uteblivna passagerares tragiska öde, som i sin tur får spegla krigets slumpartade karaktär.
Mindre bra blir det när författaren försöker sig på fiffiga liknelser och intellektuell smartness. Då sviktar texten. Lustigt nog känns novellerna i Berättelser från Amerika lite som en ofullbordad roman, medan Konvoj i stället liknar många hopsatta smånoveller. Det är som om han arbetade i en egen genre – någonstans emellan prosadikt, novell och roman – där beskrivningar och detaljer egentligen alltid är viktigare än intrig och kontinuitet.
I det till synes lösryckta och triviala lyckas han spegla viktiga mänskliga predikament – som förräderi, tvivel, otrohet, åldrande – genom att oförtröttligt skriva nyanserat och mångtydigt, en liten bit i taget.
Titlar: Konvoj respektive Berättelser från Amerika
Författare: Thorsten Jonsson
Förlag: Modernista
Jens Linder
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen