Nej till den europeiska federationen!

Debatten kring ny konstitution för EU förs på ett alltför närsynt sätt. Detaljer tar intresset från väsentligheter. Den viktiga frågan är rimligen vad vi ska ha EU till, och hur det bör utformas för att fylla sin funktion på bästa sätt. I synnerhet måste det vara viktigt att undvika konstruktioner, som motverkar sina syften. Tämligen okontroversiellt torde vara att vi bör se EU som väsentligen ett fredsprojekt. Fri handel, harmonisering av lagstiftning, och så vidare är ju sådant som kan förverkligas utan någon union. Men en bärande tanke bland förespråkarna för en union har varit just dess betydelse för fred och säkerhet. Kan EU fylla den funktionen? Hur bör EU då vara utformat? EU bör bli en stark federation, hävdar namnkunniga tyska och franska kolleger till mig, såsom Habermas och Derrida. De tycks dels föreställa sig att Europa har en särskild fredsmission att fylla i världen. Dels att det behövs en motvikt mot ett USA, som blivit alltför mäktigt. En värld med flera mäktiga stormakter i balans ska garantera freden (se Arena 4/9). Är det en rimlig vision? Enhetstanken aktualiserades tidigt i europeisk historia. Från medeltiden till franska revolutionen då det moderna systemet med oberoende stater etablerades, fanns flera projekt som syftade till Europas enande. Men granskar man dessa projekt i sömmarna ser man att de haft allt annat än fredliga syften. Europas kristna nationer uppmanas att hålla samman – för att med kraft kunna utrusta korståg till det heliga landet, föra krig mot turkar och ryssar, kolonisera Orienten och Nordafrika och göra Medelhavet till ett europeiskt innanhav.

Gamla misstag
Hör vi inte ett eko av detta synsätt, då samtida intellektuella som Habermas och Derrida, önskar ett enat och starkt Europa? Det
är svårt att tro att en kontinent präglad av engelsk, fransk och belgisk kolonialism, tysk nazism, samt italiensk, spansk och portugistisk fascism skulle spela någon särskilt fredlig roll i världen. Habermas och Derrida tror att vi europeer lärt av det  förflutna. Men det finns inget kollektivt minne. Nya generationer är snara att göra om gamla misstag. Och de strukturer, som lett fram till forna ohyggligheter, är i många stycken intakta. Hur är det då med jämviktstanken? Visst kan en federation i gynnsamma fall motverka krig mellan ingående stater – fast
betänk att både Sovjetunionen och USA bildades genom blodiga inbördeskrig. Problemet är att stormakter av detta slag utgör
hot mot andra stormakter. Hur skulle en sådan europeisk stormakt uppfattas av Ryssland? Ryssland skulle uppfatta den europeiska unionen som ett hot. Här ligger problemet med den federativa tanken. En federation uppfattas som hotfull av andra makter i världen. Men kan inte problemet med Ryssland lösas genom att också Ryssland integreras i den europeiska unionen?

Ska balansera varandra
Den europeiska koloss, som nu skapats, skulle fortfarande stå i motsättning till länder som Kina, Indien, Japan – och USA. Det
inser förstås Habermas och Derrida. Men det är här deras jämviktsresonemang aktualiseras. De olika stormakterna ska balansera varandra. Men hur kan de vara så förvissade att ett jämviktsläge uppstår? Resonemanget är i högsta grad spekulativt, ja baserat på rent önsketänkande. Jämviktstillstånd är normalt något som faktiskt uppstår, ofta som följd av blodiga och utdragna konflikter. Det är inte rimligt att tänka sig att jämvikt i världspolitiken är något man avsiktligt skapar. Snarare än att bidra till minskad spänning i världen skulle tillkomsten av en militärt, ekonomiskt och politiskt mäktig europeisk federation, av den typ Habermas och Derrida har förordat, skärpa olika konflikter i världen. Den federativa iden är inte felaktig som sådan. Men i en globaliserad värld måste den gälla hela klotet. Är det fred vi vill ha bör vi verka för det genom att på alla upptänkliga sätt demokratisera och stärka FN och förmå världens nationer att underordna sig dess beslut. Men anammar vi detta mål, måste vi konstatera att en europeisk federation står i vägen för det. Vill vi få USA att godta beslut från ett demokratiserat och starkt FN, med egna möjligheter att agera också militärt, bör vi avstå från att utmana USA militärt.
Vad ska vi då göra med Europa? Den klokaste strategin är att på alla sätt motverka tendenser till överstatlighet. I stället bör vi uppmuntra olika slags frivilligt samarbete mellan oberoende stater.

Hänger på nationalstaterna
Notera att också tanken om suveräna men samarbetande stater har långa anor i den europeiska debatten. Den lanserades av Bentham och Kant på 1700-talet, och de kom att dominera diskussionen under det följande århundradet. Båda dessa filosofer, som i övrigt är varandras diametrala motsatser, omfattade föreställningen att nationalstaten bör vara suverän. Nyckeln till lösningen på fredsproblemet ligger helt och hållet inom nationalstaterna.Den federativa tanken är alltså god, vill jag hävda – men bara i global utformning. I Europa bör vi bygga vidare på en framgångsrik tradition av samarbete mellan suveräna stater. Vi bör därmed tänka kritiskt om det grundlagsförslag för EU som nu diskuteras. Varför ta ifrån vissa stater deras representation, varför godta beslut som inte bygger på enhällighet, varför över huvud taget bygga överstatliga institutioner? Varför inte istället lita till frivillig samordning av lagstiftning på olika områden, där detta framstår som angeläget?Förslaget om en gemensam president för EU väcker starka känslor. Det har blivit en symbolfråga eftersom det ger en föraning om ett framtida, genuint federativt Europa. Är något sådant möjligt? Jag tvivlar. Är det önskvärt? Nej, med vårt historiska facit är det inte trovärdigt då Europa tilldelas en särskilt världspolitisk mission. Ett militärt, ekonomiskt och politiskt mäktigt Europas Förenta Stater skulle skapa spänningar och motsättningar i världspolitiken. Ja, redan vägen mot en federation hotar att kasta Europas stater in i nya konflikter: ett förebud om detta är bråken kring stabiliseringspakten. Och det finns en alternativ hållning, som Bentham och Kant har stakat ut åt oss europeer: frivilliga överenskommelser mellan suveräna stater! Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i LO-Tidningens pappersupplaga 28/11 2003. Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen]] >